Vår säng, vårt hus, vår trädgård. Kul att känna sig delaktig med tanke på att jag bodde i Sölvesborg i nästan 25 år innan jag flyttade till Tosteberga.

I går var jag på kurs.

Nu har jag lärt mig att bara stiga in i ett kök är förenat med livsfara.

För de som ska äta alltså. Jag klarar mig.

Två grannfamiljer lämnar nu byn. Fyra personer.
I en av familjerna kom frun fram till mig för ett par år sedan och påtalade vilket fruktansvärt, fruktansvärt fult hus vi har. Så pass fult att varje gång hon tittade på det, morgon och kväll, grät hon.
Jag svarade vänligt att hon troligen skulle vänja sig. Med tiden.
Uppenbart gjorde hon inte det. Eller så tröttnade hon på att ständigt böla.

Det andra grannparet har vi aldrig pratat med överhuvudtaget sedan vi flyttade hit för fyra år sedan.

Det vore en rejäl överdrift att påstå att vi är ledsna, nu när de packar ihop.
Men vi är inte sämre än att vi kan önska dem lycka till.

Lite halvhjärtat, sådär.

Den 11 september (hu!) körde vi till Kastrup i ösregn...

 

 

...hoppade på ett plan...

 

 

...och landade på Greklands tredje största ö, Lesbos (eller Mytilini, som ön också kallas), där vi tog oss vidare från flygplatsen i Mytilini stad, till min favoritby i den grekiska övärlden - Molyvos (eller Mithimna, som den också kallas).

 

Vi checkade in sent på kvällen, i hamnen, på hotell Sea Horse. I rummet högst upp till vänster.

 

...därför att han badade lite oftare än jag. Och vid alla tidpunkter på dygnet.

 

Vi åt...

 

...och åt...

 

 

...och drack...

 

 

...och drack...

 

 

...och drack.

 

Och vi njöt verkligen av våra härliga dagar.

Hos Therese och Andreas, som sköter om restaurangen på Hotel Triena, fick vi alltid jättegod mat och underhållande servering, särskilt av Tessan. Plus gratis fika med världens godaste choklad, kramar och två flaskor ouzo, när vi skulle åka hem.

 

Fast den bästa maten har nog min gamle vän Stratos, som äger Le Grand Bleu, där hans mamma lagar sagolikt god mat. Restaurangen ligger vägg i vägg med vårt hotell.

 

Där åt vi och drack gott, och pratade till långt ut på morgonkvisten (lördag till söndag) innan vi upptäckte att vi tre var de enda kvar på hela hamnplanen.

 

I går skickade Stratos med oss en flaska gott grekiskt vin, som present, innan vi framåt kvällningen begav oss hemåt.

Ute på "stora" vägen tittade vi tillbaka mot byn och vinkade hej då. För den här gången.

 

 

Efter ett par timmars flygförsening kröp vi slutligen ner mellan rena lakan här hemma i Tosteberga, klockan 04.30 i morse. Trötta men glada och nöjda. Och båda 3 kilo tyngre.

Allt har ett pris, så även nöjen;-)

...hektisk, arbetsam, svettig, men fylld av energi och alldeles, alldeles underbar. 16-18 timmars arbetstid varje dag (tre lediga dagar sedan i början av maj),  en tvättmaskin och två torktumlare som gick dygnet runt och benmuskler som växte, tack vare drygt 200 gäster som har besökt vårt B&B i sommar. Människor från Sverige, Norge, Danmark, England, USA, Pakistan, Italien, Tyskland, Schweiz, Österrike, Frankrike och lilla Luxemburg. Varav 14 arkitekter, vilket var galet kul! Många härliga skratt, bara EN tallrik med matrester på, inte en enda berusad människa eller stökigt rum, 18 bröllopsgäster som stod upp och applåderade maten, tre bröllopspar, otaliga födelsedagsmiddagar och minisemestrar, konferenser, sex sålda tavlor och inte en enda sur eller gnällig gäst. Bara glädje och tacksamhet.
Så ofattbart, men fantastiskt, att de valde att bo och konferera just här, och gissa om vi känner oss hedrade.

Nästan (men bara nästan) lika kul var det att se hemma-hos-(oss)reportaget i Metro Bostad veckan efter midsommar och lika kul ska det bli att se reportaget som kommer i Sköna Hem någon gång under våren/försommaren nästa år. Fast roligast blir det nog ändå att se reklamfilmen som gjordes här, av Attractionfilm, för ett projekt till grannkommunen. Kommer på tv4 under hösten, lokalt i Skåne och Blekinge.

Nu vill JAG sitta ner och bli uppassad med god mat och ett glas rött - slippa tvätta, mangla, städa och laga mat för ett tag. Bara slappa, läsa, njuta. Behov av semester, med andra ord.

...kan jag lägga till titeln krögare på visitkortet!
Det händer en massa saker i vårt hus just nu. Dock inte av byggteknisk karaktär, för den som undrar hur det går för trappan.

Lite (allt är relativt) foundation och Libero Up & Go. New year here I come!

 

I år gick det riktigt bra med Malte och tomten, här i Tosteberga. Farfar (dvs Jonas) gick och duschade efter maten (vi har inga affärer att "köpa tidningen" i) och fem minuter senare såg vi en ljuslykta ute på åkern. Nästan som i Omaka par, fast med nykter tomte och lite djupare snö. Malte blev eld och lågor.
– Hej tonten! Kom upp tonten, kom upp ! gastade han genom fönstret som vi hade öppnat för att kunna höra om "tonten" skrek på hjälp i snöyran. Det var liksom snöstorm här och mer än meterhöga drivor att pulsa genom för den stackaren.


Hur som haver, Malte den lille parveln (nu 2,5 år), visste precis hur en tomte ska tas.
– Finns här några snälla barn i huset, frågade tomten med sin barskaste röst när han kom uppför trapporna.
– Ja, jag är snäll, svarade Malte rappt och log sött.
– Jaså du, har du ätit upp all din mat då, frågade tomten (med tanke på att Malte mindre än en timme tidigare vägrat äta sin julmat).
– Ja aaaa, bedyrade den lille lögnhalsen, med stora oskyldiga ögon.
Och för att förtydliga, så att "tonten" verkligen skulle fatta, drog han upp sin tröja till hakan och pekade på sin mage. Som han spände ut så mycket han orkade.
–Här tonten, här inne är alla söttbullarna.
Då bröt tomten ihop av skratt och kunde inte prata på flera minuter.

Malte hjälpte sen till att dela ut julklapparna och tomten fick både kramar och två pussar innan han försvann vidare "för att dela ut klappar till andra barn". 
Det blev en superrolig och mysig jul, men gissa om jag har grämt mig över att vi inte gav min älskade son, dvs Maltes far, videokameran vi hade köpt till honom INNAN tomten kom. Hur korkad får man bli? Jo, typ som vi.

 

 

Både bordet och sidebordet blev klara dagen före julafton. Och jag lyssnade inte på alla goda råd om att måla underredet svart på matbordet. Nä, jag ville ha en rejäl brytning mellan bordet och stolarna så det blev vitt underrede och vitvaxad skiva. Sju gånger vaxade jag innan jag blev nöjd. Helnöjd.

 

 

Sidebordet fick däremot svart underrede och oljade skivor. Har ingen jättebra bild så i får nöja er med den här, från julafton. Sidebordet till vänster. Och bry er inte om att det fattas en golvlist, den kommer:-)

 

Hoppas att ni också har haft en bra jul och att ni klarade er i snökaoset.

 

Jag har gnällt så länge nu efter ett nytt matbord där jag kan få plats med alla våra 10 stolar, att Jonas bestämde sig för att bygga ett till mig.
– Då kan du väl göra ett sidebord också, när du ändå är igång, föreslog jag glatt.
Han bara suckade och skakade på huvudet.
– Jag tycker att du ska ge dig in i politiken, älskling. Hade du varit arbetsmarknadsminister hade inte en jävel gått arbetslös i det här landet. Ge mig ritningar på hur det ska se ut då.

Tjohooooo!

Jag ritade och köpte ekplank....Pontus svetsade benställningar till både matbord (1,20 x 2,50 m) samt sidebord (0,30 x 2 m)...

Jonas fräste spont och nåt, limmade sedan ihop planken, sågade, slipade och släpade därefter upp allt till ovanvåningen, med hjälp av Pontus.

Nu är det min tur igen och jag står här och funderar...ska jag vitvaxa ekskivan och måla underredet vitt, högblankt...eller bara hårdvaxolja skivan och måla underredet svart, matt?

Snacka om I-landsproblem.


Först mat.

I förrgår kväll spratt det plötsligt till i penselarmen (tur att det är höger eftersom den vänstra fortfarande är i skena) och suget efter att skapa en riktigt fin jultavla blev så stark att jag inte ens hann ner till undervåningen, där staffliet står, utan helt sonika lade upp en duk på köksbänken och började måla.

Det var tur att jag lade plast under tavelduken, men onödigt med förkläde för redan efter fem minuter var det färg överallt...på mig. I vanlig ordning. Jag har ingen finmotorik what so ever när jag målar. Alltid mer färg på mig än på duken. Ganska pinsamt egentligen, därför tänker jag inte berätta om den där gången då jag målade en vägg, klev ner från stegen och satte ena foten i en femlitersspann med färg (och höll samtidigt på att bryta tårna eftersom hålet på en femlitersspann inte är större än skostorlek 36,5 och jag är en 38:a).
Som sagt, alltför pinsamt att återge i detalj.

Jonas somnade på soffan i tv-rummet under tiden som jag skapade och just som jag hade hängt upp tavlan, vid tvåtiden på natten, kom han yrvaket ut och tittade.
– Fin, va? fiskade jag. En jultavla!
– Fin!? sluddrade han klentroget och gäspade. Den är ju fullständigt hysterisk!
– Tycker inte JAG, replikerade jag tjurigt, djup sårad i min känsliga konstnärssjäl.
Det är ju fan att små barn och halvsovande män (åtminstone min) alltid ska vara så förbannat ärliga.

Jonas suckade trött, sade godnatt och begav sig mot sovrummet.
Jag hade hängt upp tavlan ovanför det gamla skavda skåpet och förstod egentligen vad han menade. Just där blev intrycket rätt hysteriskt.

– Men duuuu....om jag hänger den någon annanstans, mot något renare....då blir den säkert mycket finare. Tror du inte det? ropade jag mot hans rygg.
– Nä! Den är hysterisk.
– Tack snälla, snälla, snälla älskling, tjoade jag glatt!

Han vände sig om och stirrade.
– För vad?
– För att du hjälper mig att utvecklas i mitt skapande.
Han log rart.
– Då tar du alltså ditt förnuft till fånga och målar ett nytt motiv?
– Nä!
– Nähä..?
– Nä, just det. Jag gillar tavlan. Istället döper jag den härmed till En hysterisk julklapp till min älskade.
– Godnatt, sa min trötte make då och gick till sängs.


Jag är helnöjd. Jag har ju lyckats måla en tavla som väcker känslor.

Ogillande är också en känsla.

Trots att både jag och Jonas älskade fyrans lördagsunderhållning, Så mycket bättre, sparade vi mer än gärna finalprogrammet till i söndags kväll. Istället njöt vi av våra helggästers galna upptåg i lördags. Så mycket bättre och framför allt så mycket roligare.

Vi blev klara med det sista gästrummet sent i fredags kväll och i lördags eftermiddags rullade det här fantastiska västkustgänget in på gårdsplanen:

Jag (som fyllde år i fredags) fick både sång och presenter. En kul katt som påminner VÄLDIGT mycket om Fläckis, bortsett från att vårt kattskrälle inte har sugproppar under tassarna, även om man ibland kan tro det.
Termometern hänger nu på fönsterdörren till matsalen och är hur fräck som helst.

 

 

Jag fick även två stora och jättevackra tändsticksaskar som Carina hade gjort egna motiv på av foto och akvarellpapper (hon är enormt duktig, den kvinnan) samt ett kanonsnyggt plåtfodral till tändsticksaskar:

 

När de sen lyfte ur två stora tårtor ur bagaget därför att "Du och Janne måste ju firas!" (Janne fyllde år den 7:e) blev värmen, omtänksamheten och glädjen nästan för mycket för min känslobarometer. Jag fick helt ärligt bita mig i läppen för att inte börja tjuta. Tänk att det finns sådana människor på riktigt!

Efter middag och efterrätt plockade Magnus fram sin gitarr och det blev allsång och några bugg i vårt vardagsrum, därefter begav sig gänget ut i snöyran för att bada innan läggdags. Jonas och jag totalvägrade, istället slog Jonas hål i isen i poolen eftersom Karina hade deklarerat att hon älskar att vinterbada. Och det gjorde hon, VERKLIGEN! Men inte bara hon, de andra tre (galningarna:-) tog mod till sig även de och doppade sig glatt bland isflaken. Inte bara en eller två gånger, nä, minst fem gånger hoppade de i och ur poolen, gjorde snöänglar och njööööt i fulla drag! Bedyrade de. Alla fyra.

Brrrrrrrrr!

 

 

Jonas som vägrar bada under +25°C (i vattnet) trodde inte sina ögon. Inte jag heller, för den delen. Men kul var det!

 

I söndags strålade solen från en nästan molnfri himmel och när jag plockade fram frukosten hörde jag hur Magnus spelade och sjöng Ulf Lundells Kärleken förde oss samman, för Karina, på deras rum. Just den låten spelade en av våra vänner i kyrkan för mig och Jonas när vi gifte oss och jag blev återigen så himla rörd och varm om hjärtat.

Ett par härliga dagar att lägga på minnet och ta fram när/om livet känns motigt.

Nu är det bara ett rum kvar....

I söndags stängde vi ner poolen inför vintern samt tömde, skurade och återfyllde spabadet. I ösregn. Tur att jag har investerat i en regnkappa och tur att Jonas fixade strålkastare så att vi såg vad vi höll på med. Nu håller karet 39° grader och är rent och fint.

 

Idag var första gången som jag har kollat på blocket.se och börjat böla. Ledsen och djupt rörd på samma gång. Tänk att det finns så fina, omtänksamma människor som Anette:

Död Skogis i Svedala på E65an den 13/11

Söker ägaren till en kastrerad hankatt av rasen Norsk Skogkatt som jag plockade upp från diket den 14/11. Såg den trafikdödad morgonen den 13/11. Kontroll idag hos veterinär påvisade ingen chipmärkning och ej heller öronmärkning eller halsband men katten var välvårdad och någon saknar säkerligen en älskad vän. Den bedöms som äldre än 2 år med lite tandsten. Den har idag fått en hederlig begravning efter noggrann fotografering för identifiering. Dock vill jag inte lägga ut bild med hänsyn till ägaren.
Katten är övervägande röd med vita inslag på nos bröst mage och tassar. Mer vitt på baktassar.
I ansiktet vitt upp på nosen och snett ner på ena sidan. Vit haklapp med röd hakspets. Röd tjock vacker svans. Ovissheten är den största smärtan när man blir av med en familjemedlem. Jag hoppas finna ägaren så att denne kan få möjlighet att göra ett avslut.
Mvh. Anette

Tack alla ni som både via mejl och här påminner mig om mitt bloggansvar. Jag känner inte ett dugg press...
;-)

Nu har Jonas och Pontus monterat fast alla glas som skulle upp i hålen på balkongräckena. Jag ville ha snygga rostfria fästen och glas som linjerade med plankorna på räcket, men efter ihärdiga frågor till glasmästaren, bland annat om dylika fästen skulle stå pall för höststormarna här, blev det heltäckande glas istället. Vi tar det säkra före det osäkra.

Gissa hur nice det är att ligga i sängen och titta på soluppgången...Om man är vaken då, vill säga.

Ny gräsmatta ska odlas över dräneringsröret som Jonas lagt ner till poolens pumphus.

Snart ska Jonas fortsätta att bygga ut poolplanket så att trädgården får en bra inramning åt söder.
Just nu tycker jag inte att huset är särskilt snyggt.

Men om några år hoppas jag att det ska bli bättre då allt har blivit gråare, helst silvergrått. Typ så här.

Silverpäron

Idag fick vi vår utedusch som vi beställde i början av sommaren, just som de tog slut. Sunny 40.
Det tråkiga var bara att både duschhuvudet och en av kranarna var spräckta. Det syntes ingenting utanpå emballaget men Jonas (som har jobbat i transportbranschen tidigare) kommenterade det hela med "Jag sätter 1 000 spänn på att chauffören har varit uppe och trampat på paketet när han har stuvat om i lastbilen."






Hur som haver var företaget vi köpte den av, Fyndmax, hur bra som helst. Så fort jag hade skickat över bilderna ringde de och sa att vi skulle få en ny dusch, troligen redan nästa vecka.


Detta var allt för nu. Vi lever och har hälsan även om det är lite glest mellan inläggen. Och om jag bortser från min hand som fortfarande är i skena mår jag superduperbra. Jonas också, hälsar han.

Jonas håller på att installera toastol, handfat och dusch i Solvändan – ett av gästrummen på bottenvåningen – och det luktade skit i hela huset i morse. Vi har haft danska B&B-gäster här sedan i söndags, men de led inte nämnvärt då de steg in i matsalen för att äta frukost. Kan bero på att jag hade stängt dörren och tänt 10 värmeljus med kaffedoft för att förvilla.



Tog den här bilden i matsalen för ett par dagar sedan. Härlig att titta på i förmiddags när det HAGLADE utanför. Fast för ögonblicket har solen återvänt. Det blåser visserligen halv storm ute, men västligt. Det betyder att vi har helt lä här. Underbart!




I korridoren utanför gästrummen på bottenplan fattas nu (bara) spotlights på skena i taket, lång matta, tavlor på väggarna och namnskyltar utanför rummen – Solvändan längst in och Gullvivan närmast kameran. Båda rummen med brand– och ljudisolerade, tjocka dörrar. Längst ner i bild syns dörren till handikapptoan.

 

 

Fick en utmaning av en lika överrörlig person som jag, nämligen Helen.


Mina svar kommer här:


1. Vilket är ditt favoritord?
Malte.


2. Vilket är absolut inte ditt favoritord?
Räkningar.


3. Vad får igång dig kreativt, spirituellt eller känslomässigt?
Människor, projekt och motgångar.


4. Vad får dig på dåligt humör?
Hunger.


5. Vilken är din favoritsvordom?
Men vad i helveteeeeeeeee!!


6. Vilket ljud eller buller älskar du?
Storstadsljud, fågelskrik och bilar som kör in på vår gårdsplan.


7. Vilket ljud eller buller avskyr du?
Storstadsljud & fågelskrik.


8. Vilket annat yrke än ditt eget skulle du vilja testa?
Partiledare för SD...och ändra hela deras partiprogram.


9. Vilket yrke skulle du definitivt inte vilja prova?
Handläggare på migrationsverket.


10. Om himlen finns, vad skulle du vilja höra Gud säga när du kommer till pärleporten?
–Men hallå tjejen! Nu ska du äntligen få återse din pappa, sen kan ni två dansa quickstep och foxtrot så länge ni vill. Här uppe är han fortfarande bara 44 – betydligt yngre än du själv - och här finns ingen risk alls för att hans hjärta inte ska orka. Detsamma gäller ditt, så dansa på ni bara.

Att vara mobil betyder att man är rörlig. Att vara hypermobil betyder att man är överrörlig.

Kan man böja lillfingret 90 grader bakåt och vrida tummen ned mot underarmen, utan att det gör ont, är man överrörlig.

Inte mina händer, men kunde varit

 

Kan armbågen liksom knäleden böjas åt "fel" håll är man också överrörlig.
Kan man böja sig åt sidan så att armhålan passerar ryggens mittlinje eller lägga handflatorna i golvet när man lutar sig framåt med raka ben, är man också överrörlig. Eller ett väldigt litet barn.

Jag har varit överrörlig i hela mitt liv och vridit tummar, armar och ben åt alla håll och kanter, utan problem.
Men för något år sedan förklarade en läkare att "När hypermobila personer blir äldre får många värk och ont i sina leder, så du ska vara försiktig."

Förutom att jag fortfarande sitter med benen i kors på min kontorsstol gör jag sällan några andra "dumheter" längre. Bortsett från det jag gjorde i början av augusti när jag hämtade min kompis, Karina, på Sturup, då hon kom för ett par dagars visit.

På hemvägen körde vi via Österlen och tog en fika på Olof Viktors bageri. Solen sken och livet var ljuvligt, åtminstone tills vi kom att tala om att både jag och min son är överrörliga.
– Vad då "överrörlig"? Hur är man då? frågade Karina.
– Sån här, sa jag och drog snabbt och hårt tummen mot armen.
Fast gammal och glömsk drog jag åt fel håll. Titta på bilden ovan och föreställ dig tummen på andra sidan istället, dvs mot armens framsida. På det hållet är knappast NÅGON överrörlig. Om man inte har brutit handleden eller tummen, vill säga.

Jag funderar fortfarande på hur jag tänkte...

Så....I nio veckor har jag heroiskt (men idiotiskt) levt med en smärta som nästan fick mig att svimma varje gång jag stötte emot tummen. Typ 2 000 gånger om dagen.
– Men du måste GÅ TILL DOKTORN! tjatade Jonas. I nio veckor.
– Men begriper du inte att jag inte KAN gå till doktorn, det är fullständigt uteslutet! Och skämmigt! Hon kommer först att skriva ut senilpiller, sen skratta ihjäl sig, gnällde jag.
I nio veckor.

Men när Jonas berättade att han vaknade av att jag grät av smärta i sömnen, då kröp jag till korset. Jag vill ju inte störa min käre makes nattsömn;-)

– Med 90 procents säkerhet Morbus de Quervain, sa Karin på vårdcentralen, skrattade riktigt länge och satte sedan på mig en tumskena som på stört gjorde mig handikappad på riktigt, även om det är himla skönt att inte kunna röra tummen och på så sätt slippa smärtan.

Men testa att exempelvis föna håret utan att röra på tummen. Det har jag gjort och det funkar dåligt kan jag berätta. Därför kommer jag att se ut som en golvmopp i huvudet, åtminstone tre veckor framåt.

Men det gör inget, den ofriserade utsidan speglar bara insidan.

 

 

 

I fredags kväll blev vi så äntligen klara med matsalen på bottenvåningen och just som våra danska helggäster, Per och Ziga, kom inrullande på gårdsplanen strax innan klockan åtta drog jag det sista tagen med golvmoppen. Åååååh, så skönt!
– Gud, vad fint! utbrast de unisont, när de blickade in över det våta golvet. Vi ser verkligen fram emot att sitta här i morgon bitti, spise vores morgenmad og titta ut över havet.

Jag var mer än nöjd när jag kröp till kojs men inte fullt lika tillfreds när jag sju timmar senare steg in i matsalen och upptäckte att jag hade glömt putsa fönstren. Det var inte så att jag hade glömt putsa dem sedan i somras, näää, jag har ALDRIG putsat dem sedan de kom upp för två år sedan, så gissa hur tjockt byggdammet var. Typ tillräckligt för att inte se ett skit utanför.

–Men Leena, det gör inget. Solen skiner så mycket att det bara är skönt att slippa den, ljög det gulliga paret i ett försök att trösta mig, när de anlände för att spise sin morgenmad.

Tur att jag kan skratta åt min egen idioti, annars hade jag förmodligen gråtit ihjäl mig vid det här laget:-)

Nåja, fönstren putsade jag ett par timmar senare och sen var jag nöjd. Igen.

Vi har hela huset fullt av musskrämmor och musdödare nu för tiden, i alla former, och det är värsta motståndsrörelsearbetet inomhus vid den här tidpunkten på året:

Elektroniska musskrämmor i var och vartannat rum, som sänder ut ett högfrekvent ljud som ska stressa alla gnagare så att de genast lämnar eller undviker platser där ljudet finns. Ljudet ska inte påverka människor, hund och katt.

Efter att ha börjat följa tv-serien The Event och samtidigt lyssna på Jonas dagliga gnäll om att ljudet från musskrämmorna skär i öronen på honom har jag bestämt mig för att jag bara MÅSTE kolla hans DNA-uppsättning...

 

Våra manuella mördarmaskiner gör så gott de kan...om vi inte matar dem för ofta;-):

 

ÄNDÅ hittade jag en liten förskrämd musjäkel i soppåsen i morse.

Nu är det ta mig fan krig på allvar!

Nu har vi satt in ett kök även på bottenvåningen så att B&B-gästerna får en egen matsal (de som inte vill äta frukost med oss). Kom över ett restparti kakel/klinker som jag fullständigt äääälskar. Jonas däremot svär så det osar eftersom det tydligen är hårdare än granit.

Ja ja, men snyggt blir det;-)

Malte och jag har just kommit hem efter en tur till Ica Maxi i Bromölla, där vi sprang på en gammal bekant som jag inte har träffat på många år. På den tiden hörde han inte till de skarpaste knivarna i lådan och efter vårt möte idag kan jag konstatera att han nu måste vara fullständigt igenrostad.

–Åh Lenna, vad glat jak er. Sverikedemokratena er i riksdaken. Mitt parti. Jetterååååligt! Nå dom kan stoppa alla jäfla islamer komma hit och lefa på socialbitrak.

Sa han som flydde kriget i sitt land.

De finns överallt.
De mindre begåvade.

Eftersom vi redan hade röstat via lantbrevbäraren ägnade vi istället gårdagen åt att handla Jumbos och Bimbos, fika med grannarna, påta i trädgården och kasta pil (gissa vem som vann:-) innan vi intog sofforna för att följa det ödesdigra valet.

Bland växterna på plantskolan kom vi att tala med en man som berättade att han låg i skilsmässa eftersom han hade upptäckt att hans hustru hade varit otrogen i minst 12 år av deras drygt 20-åriga äktenskap.
– Men herregud! utbrast jag. Vad sa hon när du konfronterade henne?
– Inte mycket, bara "Shit happens!", svarade mannen uppgivet.


Jag kunde inte hjälpa det, men skrattet bubblade i magen hela vägen hem. Det uttrycket kommer för all framtid att vara förknippat med dagen då vi köpte Bimbos...och dagen då SD kom in i riksdagen.

Shit happens!


Vi planterade två styck Bimbos bredvid trappan. De blir max 1,5 meter höga. Om de får leva och ha hälsan, vill säga.




Och två Super Jumbos i hörnen ut mot parkeringen. De blir (förhoppningsvis) 3-4 meter höga.

I morse fick jag ett mejl från en kund.....

 

Jag var bara tvungen att svara....

Får mig att tänka på ölreklamen.
Det är skönt att kunna vara sig själv för en stund...