Jag skulle nog låtit bli att anstränga mig för bilden på dagens middag ser banne mig inte särskilt aptitligt ut. Men Jonas grymtade sig igenom hela måltiden: "Oj, oj, oj, vad gott!", Men herreguuuud, vad gott!, Mmmmmm, det var gott det här du! Alltså, det här har du gjort bra älskling, det var helt sanslöst gott!"

Brukar era män låta likadant?

Men jag höll med, middagen VAR faktiskt jättegod idag, krämig och fin – min vegetariska kålpudding.


Så här gjorde jag:

Högg av cirka en fjärdedel av ett litet kålhuvud som jag strimlade och hackade.
Skalade och hackade en lök.
Tog en 300 gr påse sojafärs ur frysen och öste innehållet tillsammans med löken och kålen i en wokpanna tillsammans med en stor klick smör.
Fräste detta cirka fem minuter och kryddade samtidigt med allroundkrydda.
Öste ner allt i en ungsform och blandade ner en deciliter riven ost.
Öste på fem deciliter grädde och ställde in formen i ugnen på 225° i cirka 40 minuter.
Klart!


Till detta hade vi uppvärmda potatisar (jag kokade dem i går och kylde ner dem för på så sätt försvinner det mesta av kolhydraterna) och en egengjord råkostsallad på kål och morötter (blandat i några droppar ättika, balsamvinäger, pyttelite råsocker, salt, svartpeppar och massor av olivolja).

Mumsigt och enkelt.


Nu tänker säkert flera av er att uuuuh, vad mycket fett! Och ja, det var det. Det är ju liksom det som är gott och inte det man blir tjock av, det är kolhydraterna. Och det faktum att man äter för mycket;-)

Jag har ju äntligen lärt mig att bara ta EN portion på tallriken och att minimera pasta– och potatisintaget. Och godis och kakor finns inte längre (på vardagarna). Tror inte jag har skrivit något här om min vikt sedan innan vi for på semester och då vägde jag 69,5 (mot 84,5 i fjol vid den här tiden) Kollade vågen nu ikväll och den visade 66 kilo. Med mig på;-)

Häftigt!

Nu ska vi kolla på Idol och Skavlan, äta lite lösgodis och kålfisa.

Hej på er!

Idag har jag fönstret öppet på mitt kontor. Solen skiner och det är ljuvligt väder, fullständigt vindstilla och cirka 12 grader varmt.

På tre timmar har jag mördat fem getingar, eller vispor som vi säger här på sydligare breddgrader (måhända från engelskans wasp) och sju flugor.

Kan någon snäll människa komma hit och tala om för våra husockupanter att det snart är jul, att de inte borde röra en vinge vid den här tiden.

De lyssnar nämligen inte på mig. Alls.

Till dig som vill läsa om blomster har jag bara en sak att säga: Jag äger tre styck växter, två orkidéer, Phalaenopsisar, (varav den ena Phalaenopsisen har valt att tappa samtliga blommor) samt en fikus, Microcarpa gingsen, som liksom den ena Phalaenopsisen lever i högsta välmåga. Thats it! Alla tre är gåvor från rara människor som troligen tycker att jag bör ha något att pyssla om.



Jag gillar när blommor blommar, det GÖR jag, men jag är definitivt ingen blomstermänniska.

Jag har enorma problem med det där att "ta hand om", oavsett om det gäller växter, djur eller människor (därför som jag föredrar Jonas och katter – självständiga varelser). Jag är liksom inte en omhändertagande typ. Fick aldrig den genen.

Nä, jag är mer den där som utbrister "OJSAN! Jag tror minsann att blomman behöver lite vatten" när jorden är så torr att katterna använder krukan som kisslåda.

Till dig som vill ha lite mer humor här har jag bara EN sak att säga: Jag gillar att vara prestigefylld, humorbefriad och allvarstyngd. Det är JAG.

Till er åtta som vill ha recept (antar att ni vet att vi bara äter fisk och vegetariskt) kan jag meddela att jag lagar jättegod mat. Säger min man, som slutade äta kött på stört sedan han välsignats av mina kulinariska färdigheter för snart nio år sedan. Själv är han också en riktig hejare i köket. Men det finns ett problem. Vi lagar aldrig mat efter recept. Vi svänger bara ihop något, därför vet vi aldrig om det var gott eller inte förrän vi har ätit och då är det för sent att ta en bild eftersom tallrikarna är tomma. Eller hur? Man kan ju inte ge recept utan bild på maten.
Nu skulle vi kunna ta middagsbilder varje dag, men det känns som om det vore lite too much att alltid springa efter kameran varje gång vi ska äta.
Men jag ska ändå försöka. Så någon gång när jag har Skriva-på-bloggen-idag-torka kommer det ett recept. Jag lovar.


Tills dess kan ni väl svara på min nya läsarfråga, i det högra fältet. Jag är så nyfiken på hur gamla ni som läser min blogg är. Och strunta i att de ligger i knäpp ordning, det är inte mitt fel.

Och så önskar jag er alla en sketamysig helg!

Jaha...schå blev det afton och ja hostar fortfarande. Hick!
Himla trischt. Nu måschte ja ju öppna en flaschka whischki till.
Jä..ä..hick...vla schpritmisschbruk. På en torschdag.
Host.
Hick.

Jag har varit förkyld i fler veckor vid det här laget, så nu har jag bestämt mig för att ta till det tunga artilleriet.

Det är utfärdat klass 2-varning här idag, vilket i klarspråk betyder fara för allmänheten, stora materiella skador och stora störningar i viktiga samhällsfunktioner.

I Tosteberga behöver vi inte bekymra oss för några samhällsfunktioner mer än elen. Trodde jag. Men för ett par minuter sedan blåset en tall ner med ett brak, i åsen framför huset. Fläckis blev så rädd att hon sprang och gömde sig under ett skåp på kontoret.

Håll tummarna för att vi får maten på bordet innan strömmen går, så att vi slipper steka fisken över värmeljus.

Hua, vad det blåser och regnar!

Har ni märkt att vissa siffror verkar upprepa sig i era liv? För egen del har jag märkt att 7 och 17 ofta dyker upp i mitt. Kolla bara detta:

När jag födde min son tog det sju minuter från den första krystvärken tills han kom ut.
Både Jonas och sonen fyller år den sjunde. Själv fyller jag den tionde och sju plus tio är ju sjutton.
Egentligen inte särskilt märkligt, men när jag kollar tillbaka ser jag att jag köpte mitt första (egna) hus den sjuttonde och husnumret var sjutton. När jag och Jonas köpte vårt första gemensamma hus hade det nummer sjutton i fastighetsbeteckningen.

Jag gick upp sju vällevnadskilon under mina år som gift innan jag slutade röka den 17/7-2007, vilket jag inte insåg förrän sju dagar senare...vilket datum det var alltså, inte att jag hade slutat röka. Att jag sen började igen knappt tio månader senare hör inte hit, men faktum är att jag gick upp tio kilo under det kommande året. Totalt sjutton kilo innan jag började banta i fjol.

Vårt husnummer här i Tosteberga är 7-22.

Mitt telefonnummer till företaget är 77 77 777. Räkna dem!

Sist men inte minst, jag har allt sedan barnsben kunnat säga Sjuhundrasjutusen sjösjuka sjömän på ett sjunkande skepp i Shanghai, utan att staka mig det minsta. Både på svenska och danska;-D

Och gissa hur många gånger jag strök under i texten....

Ganska häftigt va?

Hur har ni det med siffror i era liv?

---

Uppdatering: Upptäckte först när jag publicerade vad det är för datum idag. Huuu!;-)

---

Siffran sju har en speciell roll i alla möjliga sammanhang
Talet sjus magi sträcker sig långt tillbaka. Den tidigaste kända kultur som tillämpade sjumystiken var den sumerisk-babylonska (cirka 3000-1500 f Kr) i dagens Irak. I sumerernas mytologi återkom talet flera gånger, och framför allt var många av gudarna grupperade i grupper om sju.

Det var även den sumerisk-babylonska kulturen som konstruerade sjudagarsveckan så som vi känner den i dag. Man vet inte med säkerhet varför just talet sju hade ett magiskt värde för sumererna och babylonierna.

Sannolikast är dock att sumererna sedan urminnes tider har baserat sin kunskap och användandet av talet sju på olika naturfenomen. Det kunde vara regnbågens sju färger eller de sju 'planeterna', som astronomerna kände till på den tiden, nämligen solen, månen, Merkurius, Venus, Mars, Jupiter och Saturnus.

Sedan dess har andra kulturer och religioner tagit över det magiska sjutalet. Till exempel lades grunden för Roms storhet enligt mytologin av stadens sju första kungar, medan Allah enligt islam skapade sju himlar ovanpå varandra.

Ni som har följt bloggen vet att Sven E, vår andra katt, försvann som en avlöning när solen tittade fram i våras. Precis som han gjorde våren innan dess och sen var borta i cirka åtta månader innan han återvände i början av oktober i fjol.

Så i fredags, sju månader sedan senast, stod han återigen utanför kontorsdörren och jamade "Släpp in miiig, jag är hungrig!"

Och hungrig var han, så pass att till och med vegetarisk mat dög bra.


Nu sover han i min säng igen, precis som förr, och snarkar som en vuxen människa. Märklig katt, den där. Men åååh, vad jag älskar honom, den lille vagabonden!

I övrigt gick gårdagen till att montera och måla fönstersmygar. Jonas och Pontus monterade, jag spacklade, slipade och målade.



Idag fortsatte jag att måla medan Jonas hjälpte grannen att svetsa och dra rör mellan en vedeldad spis som ska kopplas till en ackumulatortank som i sin tur ska dockas till en värmepump...typ.

Vad har ni gjort i helgen?

...med posten idag:

"Hej farmor och farfar!
Här kommer mitt första skolfoto. Jag var ett år och fem månader gammal och hade bara varit på dagis i en månad.

Puss från Malte"


Inte ett stavfel!! Jag visste väl att vi har världens mest intelligenta barnbarn (han har ju att brås på;-). Kunde era barn och barnbarn också skriva vid den åldern?

Ett av de absolut bästa inrednings– och livsstilsmagasin som har gjorts. Tycker jag. För att världen behöver mer klokhet men också lite mer skönhet.

Flera av er (men inte alla) som besöker bloggen vet att Jonas sade upp sig från sitt jobb som IT-ansvarig förra våren för att bygga vårt hus. Samtidigt hade han i flera år närt en dröm om att ge sig in i byggbranschen eftersom han har haft byggandet som hobby sedan tonåren. Men första skulle alltså vårt eget hus bli klart, var det tänkt. Sen skulle han starta eget.

Det funkade i cirka fyra månader, sen började folk fråga efter honom. Det var kök som skulle bytas ut, pensionat som skulle renoveras, garage som skulle byggas, fönster och fasader som skulle bytas, hus som skulle totalrenoveras, etc, etc. Och gissa vem som blir lidande? Just det, JAG! Jonas däremot lider inte överhuvudtaget eftersom han dels får göra det roligaste han vet, dels tjänar pengar på det. Men takten här hemma har ju saktat in ganska rejält.

Sen kom Pontus....och ännu en Pontus. Och nu, efter att ha tjatat på mig i snart ett år har jag äntligen gjort det. Troligen mitt livs största misstag:

...så klart. Det var ju ett tag sedan vi avmaskade henne. Ett ganska långt tag om man betänker längden på masken.




– Jonas! Ta den!
– Vilken!?
– Masken!
– Vilken mask?
– Den som Fläckis vaktar.
– Jaså, tråden menar du...
– Tråd!?
– Ja, den har hon dragit loss ur ditt sofftyg.
– Men va faaan...!

Bortskänkes: Tjock fläckig katt.

Kom aldrig till mig och säg att storleken inte har någon betydelse.

Där soffan stod tidigare står nu matsalsbordet, det på tok för lilla matsalsbordet;-)