Språkförbistringar

Tänk vad galet kul det kan bli när danskar och svenskar missuppfattar varandra.

En av våra danska gäster, en kvinna i 60-årsåldern som jobbar på Posten i Köpenhamn, berättade för mig att när den danska och svenska posten gick ihop, 2008, fick hon en ny kvinnlig arbetskamrat från Posten i Malmö, som hon hade jättesvårt att förstå.

Ni tycker kanske att det låter konstigt, men faktum är att många danskar har svårare att förstå skånskan än dialekterna från mellansverige och norra Sverige.

Hur som haver, den danska kvinnan, vi kan kalla henne Tinne, gillade sin jämnåriga svenska arbetskamrat, men ibland blev det språkproblem, som exempelvis när de skulle få en ny svensk kille till kontoret i Köpenhamn. En gammal arbetskamrat till den svenska kvinnan.

– Han är jättetrevlig, Erik, berättade hon för Tinne. Han är visserligen ganska ung, bara 28 år, men han är helt okej. Klok och förståndig, känslig och fin. Och han är fantastisk att bolla med. Trots att han är så ung har han massor av nya ideer och är inte rädd för att prova dem heller.

Tinne var helt chockad. Såg sig snabbt omkring för att förvissa sig om att ingen hörde dem och röd långt ner på halsen viskade hon:
– Men vad är det du säger!? Menar du på fullt allvar att ni bollar? På arbetstid? Och han är bara 28 år?

– Ja visst...det har vi gjort dagligen i mer än fyra år. Han är jättebra. Vänta tills du träffar honom, då förstår du.

– Men...får man verkligen göra det i Sverige? Är det tillåtet....på arbetstid? Det verkar otroligt...

Den svenska kvinnan tittade oförstående på Tinnes blossande kinder och insåg plötsligt att något hade blivit fel.
Och det tog en stund innan hon förstod att hon just hade berättat att hon dagligen, i fyra år, hade bollat ( = knullat) med sin unge, trevlige kollega, på kontoret i Malmö.



Arbetslös?

Jag har fått frågan några gånger i sommar. Aldrig från gäster, men från vänner och bekanta som inte riktigt fattar hur det är att driva ett pensionat: "Men vad gör DU hela dagarna, nu när du har två som jobbar hos dig på heltid?

Tja, vad gör jag? Pillar mig i naveln, ligger på soffan och äter praliner?

Låt mig berätta om mina dagar (inte ALLA, men de flesta under sommarsäsongen):
Jag tar emot min personal klockan 7 varje vardagsmorgon och går igenom dagens arbetsuppgifter. Därefter sköter jag faktureringen, betalar räkningar, sorterar papper i pärmar, gör annonser, underhåller hemsidan, administrerar bokningar och avbokningar, svarar på förfrågningar via mejl, pratar med gäster som vill åka hit och dit och inte hittar vägen, ger tips och råd om sevärdheter och lunchställen i trakten (hundratals broschyrer slår inte det personliga samtalet), svarar på frågor om hur vi skapade vårt "fantastiska" hus, hur man går för att komma ner till vattnet, etc, etc., tar tårfyllda farväl, kramar om och checkar ut, packar ryggsäckar med fika och delikatesskorgar till kvarvarande gästers utflykter, kollar igenom vad som saknas i städskåpet, i frysen, till frukostbuffén och till kvällens middag.

Om jag hinner blir det några rader här, i bloggen.

Kör till affären och handlar, förbereder sedan middagen (för exempelvis 12 personer som alla vill äta olika 3-rättersmiddagar), dvs bland annat försöker få klart förrätterna och desserterna i god tid, samtidigt som jag sköter serveringen vid poolområdet. Lagar sen middagen och serverar under tiden dryckesvaror vid borden innan kvällens riktiga träningspass börjar: språngmarschen mellan köket och matsalen - på olika våningsplan. Tallrik för tallrik, tre åt gången. (Det blir ofta långt över hundra gånger, upp och ner, i trappan). Och inte så sällan dyker det upp nya gäster som ska checka in, mitt under middagen.

Jag småpratar med gästerna vid borden (kanske samtidigt som varmrätten står i ugnen och har två minuter kvar innan den måste plockas ut), svarar på telefonsamtal ang. lediga rum, eller telefonsamtal från släkt och vänner, plockar undan i matsalen, mitt i natten, när alla har krupit till kojs. Bär ut tomflaskor och sedan disk upp till köket, förbereder därefter räkningarna för de som ska checka ut följande morgon samt släcker och låser innan dagens arbetspass kan anses vara avslutat.

Eftersom här (än så länge) bara är personal måndag till fredag, 7-16, måste jag även ta deras arbete under helgerna, dvs bädda och städa, tvätta, mangla, torka av utemöblerna, sopa trädäcket, kolla cyklar, etc, etc.

Jag arbetar alltså mellan 15 och 19 timmar varje dag. Jag har varit ledig sammanlagt 8 helger det här året, och hade jag inte haft en fantastisk klippa till make, som varje kväll rycker in (efter att ha jobbat ute på olika bygguppdrag i sitt eget företag) och sköter disken, håller ordning på köket – tar över såsen eller får ut vildsvinet ur ugnen i rätt tid – ja, då hade jag självklart fått jobba ett par timmar längre varje kväll. Så tack gode gud för honom.

Så nu vet ni. Ni som funderar på vad jag GÖR hela dagarna.

Inget gnäll, bara förklaring.

Arbetslös? Sällan!
Rik? Aldrig!

Bara nöjd och förbaskat glad.


Insikter

Jag har fantastiska gäster på mitt B&B/pensionat och får höra många historier och levnadsöden. Att de väljer att berätta för mig, en vilt främmande människa, tar jag som en komplimang, men har troligen en del att göra med att jag själv inte är särskilt hemlighetsfull med mitt eget.

Häromdagen checkade jag in ett mycket vackert och trevligt danskt par, som jag antog var i 50-årsåldern, men som visade sig vara närmare de 60. Långa, smärta och spänstiga med lugna, glada och varma ögon.

Samma kväll, när jag serverade middagen och samtidigt bad om ursäkt för att Malte stod vid deras bord och upplyste dem om sin ålder, samtliga dopnamn, var han bor, vad hans föräldrar heter samt frågade paret varför de pratar så konstigt, om de skulle betala för maten (fyraåriga barnbarn kan vara både pinsamma och roliga:-) etc, etc, berättade de att de själva har två barnbarn. En i samma ålder som Malte och en som är några år äldre. Så de är vana.
När jag påpekade att det är en glädje att få ha barnbarnen hos sig ibland fick jag veta att de har sina på heltid sedan deras dotter dog för två år sedan och att detta är deras första semester på tu man hand, sedan hon gick bort.
Den svåra frågan kom helt naturligt.
– Vad hände henne?

Cancer, bilolycka, drunkningstillbud? Allt annat än deras svar for genom min hjärna.
– Hon blev ihjälslagen.
Och så berättade de en av de sorgligaste historier jag någonsin har hört. Om en ung kvinna som ville skiljas och om en ung man som i sin förtvivlan slog ihjäl henne.

Fullständigt oförmögen att hålla tillbaka tårarna försökte jag ändå uppmuntra dem att njuta av de här dagarna, bara tänka på sig själva och försöka hitta tillbaka till dem de var tidigare, utan små barn. De log och sa att det var just därför de var här.
Efter middagen kröp de ner i det varma spabadet och satt sen tätt ihop och småpratade, i ett par timmar, medan mörkret föll.
Jag gick ut en gång för att kolla att de hade det bra.
– Detta är helt fantastiskt, Leena. Du anar inte hur vi njuter.
Och nä, hur skulle jag kunna göra det, jag som aldrig har varit i deras situation.
Men jag har alltid haft en livlig fantasi och på min väg tillbaka in torkade jag bort nya tårar. Starkt påmind om allt jag har att glädjas över. Och jag tackade min lyckliga stjärna för mina gäster, för att de njuter av att vara här, men mest för min lilla, högst levande och älskade familj.

Visa lite normal jävla respekt, för h-e!

Usch, vad jag är irriterad! En del människor är så korkade att jag nästan får dåndimpen.

En ganska nära släkting till mig ringde just och pratade väder och vind en stund (hon är dessvärre inte förmögen till något djupare) innan hon frågade om Jonas var anträffbar.
– Han är upptagen i trädgården, svarade jag vänligt, men gäller det jobbet han ska utföra på ert hus kan du väl ringa honom under arbetstid, eller kvällstid, i veckan som kommer. Han är ledig nu, det är ju helg.

Ungefär här hade en normalbegåvad människa sagt: "Oj, förlåt! Jag tänkte faktiskt inte så långt. Självklart ska jag inte störa honom, jag ringer i veckan istället". Men inte min släkting, inte (och många andra, för den delen).

– Men, vad SÄGER du!? Menar du att jag inte kan få prata med honom om det NU, det kan väl inte spela någon roll?
– Jo, det spelar STOR roll. Du tror väl inte för en sekund att du är den enda som ringer honom under helgerna, som vill ha jobb utfört. Nä, du är bara en av MÅNGA som ringer och stör!
– Det var det VÄRSTA jag har hört! Jag kan väl inte räknas in bland dem!
– Och varför inte det, om det gäller arbete!? Det handlar väl för fan om att visa lite normal jävla respekt, inget annat. Eller menar du att du tycker att han ska jobba ALLTID?
Hon storknade nästan i andra änden, fullständigt ovan vid att någon säger emot henne. Drottningen av Saba.
– Så om jag eller min man vill ringa och prata med honom om ditt och datt, ska vi inte få göra det då?

(Som sagt, ingen djuping precis. Hon har ALDRIG ringt honom för att ditta eller datta.)

– Det sa jag inte. Jag sa att om det gäller jobb, DÅ..KAN..DU..RINGA..UNDER..ARBETSTID! Vad är det som är så svårt att fatta? Att han behöver ledig tid? Att jorden inte snurrar runt dig?

Hon blev sur som en citron och avslutade omedelbart samtalet.

Jag undrar hur hon själv hade reagerat om folk ständigt hade ringt henne på helgerna och frågat om mediciner de tänkte köpa, om biverkningar och allt annat som hade med hennes yrkesliv att göra, innan hon gick i pension.

Släkten är pissjobbig. Nästan undantagslöst!

Gästfoton på maten

I går firades här 50-årsdag. Inte min, dessvärre, utan Mikaelas pappa, Torgny.
Han hade haft funderingar på att rymma hemifrån och ta in på vårt B&B, bara för att slippa vara hemma när han fyllde år. Nu slapp han det ändå i och med att familjen kidnappade honom och körde honom hit för mat och spabad (utan att de visste något om hans tidigare funderingar).
Det är uppenbart att Mikaela gillar sin arbetsplats. Och det är bra, för jag skulle lätt adopterat henne om hon inte hade varit 26 år gammal och redan haft världens trevligaste morsa.

Familjen tog kort på maten innan de åt:



Jag har insett att om man ska få lika snygga matbilder som i magasinen med blanka sidor, ja då ska det helst inte finnas mer än pyttepyttelite på tallriken. Och vem blir mätt på det!

Mord i Tosteberga

Våra konferensgäster hade jättekul och i jakten på mördaren befann de sig överallt under middagen, utom vid bordet. Inte helt enkelt att försöka parera in en trerätters middag mitt i en mordutredning. Men det gick bra till slut. Så klart;-)


Kejsarens nya kläder

I Tosteberga finns ca 100 bofasta personer. Trots ett par informationsmejl samt inbjudan har endast två sommargäster och deras 18 släktingar valt att gynna mitt pensionat sedan jag startade på "riktigt" förra året. Jag hade i ärlighetens namn aldrig räknat med någon större rusch i en by där de flesta frågor avhandlas i IOGT-lokalen, men lite normal hövlighet, eller allmän nyfikenhet, trodde jag naivt skulle finnas. Att någon skulle uppskatta att en människa försöker skapa arbetstillfällen, typ. Men tji fick jag.

Sammanlagt svarade tre personer på mina brev. En i fjol och två i år:
"Kul att det verkar gå bra för er", "Bra skrivet!" och "Kul! Lycka till!"
Med den utvecklingen borde jag få svar från merparten om sisådär sju, åtta år.

Gilla läget
Att vissa medlemmar i byalagets styrelse gör sitt bästa för att få oss att förstå att vi inte är uppskattade, tog ett bra tag för mig att begripa. När en av dem (en kvinna jag aldrig hade träffat) skrev i min blogg att hon tycker att min klädstil "ser löjlig ut" samt att "din närvaro i Tosteberga kommer inte att föra mycket gott med sig." trodde jag först att det rörde sig om en enda människas uppfattning. Men när sen mejl eller telefonmeddelanden till andra representanter i byalagets styrelse inte besvarades, synpunkter och förslag ignorerades och mitt visade intresse – bland annat då studenter utifrån sökte bybor att intervjua för diverse projekt – aldrig nådde fram till studenterna, ja, då begrep jag äntligen det Jonas flera gånger försökte förklara redan innan vi flyttade hit. I Tosteberga måste man antingen stå helt utanför eller inrätta sig i ledet, hålla tyst och gilla det läge några få dikterar.

Mitt rättspatos är starkt som superlim, liksom min envishet. Och att hålla käft är nog inte det första man förknippar mig med. Men till skillnad mot i yngre dagar väljer jag numera mina strider, och detta är definitivt inte en av dem.

Dråpliga historier
Har man fallenhet för sentimentalitet ser man nog det sorgliga i att vissa vuxna människor uppför sig som barn medan andra väljer att tiga still och titta på. Men då polletten så småningom ramlade ner och jag insåg att jag är rökt – oavsett vad jag gör eller hur jag beter mig – valde jag att vända det till min fördel. Så numera får våra gäster remarkabla, dråpliga vardagshistorier med sig hem, som minne. Och gissa om de älskar dem.



Som den, hysteriskt roliga, som uppstod under årsmötet (i IOGT-lokalen!) då punkterna i byalagets policy för 2012 lästes upp, där en lyder: "Verka för en positiv och öppen anda där god gemenskap råder mellan de boende i verksamhetsområdet" och en annan: "Stödja verksamhetsområdets näringsidkare."

När jag (som är både boende, medlem och näringsidkare) nyfiket frågade hur resonemanget gick innan punkten om stödjandet plitades ner och vad den rent faktiskt innebär, fick jag (efter lång och besvärande tystnad) svaret: "Vi tänker i alla fall inte stödja med pengar, om det är det du tror!"

Det betyder med andra ord att de aldrig kommer att gynna mitt pensionat. Det kostar ju pengar att äta och dricka här.
Häpp!

Jag fick alltså inget godtagbart svar på frågan, vilket jag förmodar beror på att punkten enbart uppkom för att pryda pappret.

Själva fortsätter vi naturligtvis att stödja vårt byalag genom våra intjänade slantar och via våra skattepengar. Av solidariska skäl.

Personal och värderingar

Jag anställde Daniel för några veckor sedan, till att sköta utomhusmiljön, och förra veckan började Mikaela här för att styra upp sakerna inomhus, på mitt lilla B&B/pensionat.

Mikaela är definitivt en av de vackraste flickor jag har sett. Som en vit afrikansk drottning. Lika fin på insidan och dessutom vegeterian, som jag.
Daniel, som glufsar i sig både fläskkotletter och korvar på lunchen, har aldrig frågat oss varför vi inte äter kött. Han är en bra kille som låter var och en sköta sitt. Och jag och Mikaela visar honom samma respekt.


Mikaela


I går diskuterade Mikaela och jag det märkliga faktum att vi, i sällskap med andra männisor, ofta måste försvara vårt matval. Inte alltid – det finns kloka människor som bara är sunt nyfikna – men betydligt oftare än vad som kan anses rimligt. Och hundratals gånger har vi båda upplevt hur middagar nästan urartat till krig, på grund av att vi har valt att avstå kött (jag är demivegeterian, dvs äter fisk, ägg och mjök, medan Mikaela inte äter kött från några djur).

Det är förbannat tröttsamt att behöva försvara vad man vill och inte vill äta.
Tänk på det här nästa gång du sitter brevid en människa som inte äter kött:
Hur många gånger har du fått frågan varför du väljer att äta lik? I synnerhet i dessa tider då både FN och världens ledande miljöorganisationer samstämmigt uppmanar världen att äta betydligt mindre kött, om vi ska ha en chans att rädda planeten.

Förmodligen ytterst sällan eller aldrig.


Det kan vara både trevligt, intressant och nyttigt att diskutera varför man gör val i livet som inte tillhör kategorien "normalt", som exempelvis att avstå kött, om det är bland kloka, tänkande människor som respekterar andras åsikter och beslut.
Men ni andra, som istället förlöjligar och hånar val som i botten är solidariska, ni borde fanimig inte få nån mat överhuvudtaget.




Vässad

I dag har jag bestämt mig för att bli en vassare person. Lägga ner att försöka anpassa mig efter rådande läge. Sluta vara snäll mot andra än de som förtjänar det. Nä, jag tänker bli giftigare, elakare och ännu mer rakt på sak. Inte vända andra kinden till. Ge varje dum jävel som försöker sätta sig på mig, trycka ner mig eller ignorera mig en fet verbal käftsmäll. Dra ut alla slemmiga, lögnaktiga äckel ur sina skitsnackargömmor och låta dem kräla i offentlighetens ljus. Sen skratta dem rakt upp i ansiktet och säga som Linda Skugge: "Jag skiter i vad ni tycker. Det går bra ändå".


 

Hoppas bara känslan sitter i tills i morgon.



Stengärde

Nu har Tujahäcken på baksidan fått ge vika för ett begynnande stengärde ut mot åkern. Det kommer att bli toppenfint!





Visdomsord

 

 


Kloka ord helt i min smak:-)


Snyggt nyhetsbrev

:-)


Dr Holm Bodelsson

I drygt fem år har jag, som tidigare i livet alltid haft plåtmage, lidit av långvariga perioder av magont, flera gånger om året. Och varje gång har jag lyckats härda ut upp till fyra, fem månader innan jag har gått till doktorn. I fjol hade jag en fyramånadersperiod i början av året och två kortare under hösten.
Och i år har jag hittills haft ont i snart tre månader och knaprat Omeprazol (typ Losec) morgon och kväll, utan några nämnvärda förbättringar.
– Troligen stress, säger förståsigpåare, som inte lyssnar när jag säger att jag är inte ett förbannat dugg stressad när det magonda dyker upp och sprider sig bakåt, upp mellan skulderbladen – och stannar där som molvärk – men att jag troligen BLIR av att ständigt plågas. Jag menar, förra gången bröt det ut efter en härlig spakväll med tjejkompisarna och hur stressande är det att guppa omkring i 36° varmt vatten i fyra timmar för en som obehindrat flyter som en kork på fläsket, kan simma och dessutom INTE har vattenskräck?

Förra veckan läste jag i världens största medicinbok (www) att bakterien Helicobacter pylori orsakar magsår och att den måste förintas med bland annat antibiotika, annars får man tillbaka sitt sår i tid och otid (Bakterien upptäcktes 1983 av de australiensiska forskarna Robin Warren och Barry Marshall och renderade i Nobelpriset i medicin 2005).

Utan handlingsförlamadgen kastade jag mig naturligtvis genast på telefonen och ringde läkarstationen för att fråga om de (av alla avförings- och blodprover som har tagit genom åren) någon gång har testat om jag kan tänkas lida av en magsårsinfektion som är orsakad av bakterien Helicobacter pylori.
Nä, det hade de så klart inte.

Jag krävde blodprov i onsdags och provsvaren skulle komma den här veckan, men när jag idag kom till apoteket för att hämta ut nya Omeprazol hade min läkare även ringt in (eller hur det går till) recept på tre olika mediciner, inklusive antibiotika, mot  H e l i c o b a c t e r  p y l o r i.

Idag måste man banne mig vara både frisk och påläst för att orka vara sjuk.

Min mage är full av de här elakingarna, Helicobacter pylori - sk magsårsbakterie



Reklamfilmen klar

Vår säng, vårt hus, vår trädgård. Kul att känna sig delaktig med tanke på att jag bodde i Sölvesborg i nästan 25 år innan jag flyttade till Tosteberga.


Livsfarligt

I går var jag på kurs.



Nu har jag lärt mig att bara stiga in i ett kök är förenat med livsfara.

För de som ska äta alltså. Jag klarar mig.



Grannarna flyttar

Två grannfamiljer lämnar nu byn. Fyra personer.
I en av familjerna kom frun fram till mig för ett par år sedan och påtalade vilket fruktansvärt, fruktansvärt fult hus vi har. Så pass fult att varje gång hon tittade på det, morgon och kväll, grät hon.
Jag svarade vänligt att hon troligen skulle vänja sig. Med tiden.
Uppenbart gjorde hon inte det. Eller så tröttnade hon på att ständigt böla.

Det andra grannparet har vi aldrig pratat med överhuvudtaget sedan vi flyttade hit för fyra år sedan.

Det vore en rejäl överdrift att påstå att vi är ledsna, nu när de packar ihop.
Men vi är inte sämre än att vi kan önska dem lycka till.

Lite halvhjärtat, sådär.




Septembersemester

Den 11 september (hu!) körde vi till Kastrup i ösregn...

 

 

...hoppade på ett plan...

 

 

...och landade på Greklands tredje största ö, Lesbos (eller Mytilini, som ön också kallas), där vi tog oss vidare från flygplatsen i Mytilini stad, till min favoritby i den grekiska övärlden - Molyvos (eller Mithimna, som den också kallas).

 


Vi checkade in sent på kvällen, i hamnen, på hotell Sea Horse. I rummet högst upp till vänster.




På morgonen vaknade vi upp till en fantastisk utsikt.




Sen gick vi ner och åt frukost på kajkanten, tillsammans med andra turister samt håriga lokalinnevånare.

 

 

 

Spelar ingen roll om det är morgon eller kväll, hamnen är alltid fantastiskt vacker.

 

 

Liksom resten av byn.

 

 

 

En dag gick vi på tur, bara för att det skulle så vara. Till borgen högst upp i byn. +32 C° och nästan helt lodräta gator överallt. Och trappor, trappor, trappor.

Men värt vartenda steg.

 

Efter den promenaden bestämde vi oss för att vi behövde vila, bada, äta och läsa under återstoden av vår semester.

Så då gjorde vi det, och alla fem böckerna blev utlästa. Jag hann med tre och Jonas två...

 

 

...därför att han badade lite oftare än jag. Och vid alla tidpunkter på dygnet.

 

Vi åt...

 

...och åt...

 

 

...och drack...

 

 

...och drack...

 

 

...och drack.

 

Och vi njöt verkligen av våra härliga dagar.

Hos Therese och Andreas, som sköter om restaurangen på Hotel Triena, fick vi alltid jättegod mat och underhållande servering, särskilt av Tessan. Plus gratis fika med världens godaste choklad, kramar och två flaskor ouzo, när vi skulle åka hem.

 

Fast den bästa maten har nog min gamle vän Stratos, som äger Le Grand Bleu, där hans mamma lagar sagolikt god mat. Restaurangen ligger vägg i vägg med vårt hotell.

 

Där åt vi och drack gott, och pratade till långt ut på morgonkvisten (lördag till söndag) innan vi upptäckte att vi tre var de enda kvar på hela hamnplanen.

 

I går skickade Stratos med oss en flaska gott grekiskt vin, som present, innan vi framåt kvällningen begav oss hemåt.

Ute på "stora" vägen tittade vi tillbaka mot byn och vinkade hej då. För den här gången.

 

 

Efter ett par timmars flygförsening kröp vi slutligen ner mellan rena lakan här hemma i Tosteberga, klockan 04.30 i morse. Trötta men glada och nöjda. Och båda 3 kilo tyngre.

Allt har ett pris, så även nöjen;-)


Sommaren som gick var galen...

...hektisk, arbetsam, svettig, men fylld av energi och alldeles, alldeles underbar. 16-18 timmars arbetstid varje dag (tre lediga dagar sedan i början av maj),  en tvättmaskin och två torktumlare som gick dygnet runt och benmuskler som växte, tack vare drygt 200 gäster som har besökt vårt B&B i sommar. Människor från Sverige, Norge, Danmark, England, USA, Pakistan, Italien, Tyskland, Schweiz, Österrike, Frankrike och lilla Luxemburg. Varav 14 arkitekter, vilket var galet kul! Många härliga skratt, bara EN tallrik med matrester på, inte en enda berusad människa eller stökigt rum, 18 bröllopsgäster som stod upp och applåderade maten, tre bröllopspar, otaliga födelsedagsmiddagar och minisemestrar, konferenser, sex sålda tavlor och inte en enda sur eller gnällig gäst. Bara glädje och tacksamhet.
Så ofattbart, men fantastiskt, att de valde att bo och konferera just här, och gissa om vi känner oss hedrade.

Nästan (men bara nästan) lika kul var det att se hemma-hos-(oss)reportaget i Metro Bostad veckan efter midsommar och lika kul ska det bli att se reportaget som kommer i Sköna Hem någon gång under våren/försommaren nästa år. Fast roligast blir det nog ändå att se reklamfilmen som gjordes här, av Attractionfilm, för ett projekt till grannkommunen. Kommer på tv4 under hösten, lokalt i Skåne och Blekinge.


Nu vill JAG sitta ner och bli uppassad med god mat och ett glas rött - slippa tvätta, mangla, städa och laga mat för ett tag. Bara slappa, läsa, njuta. Behov av semester, med andra ord.





Äntligen...

...kan jag lägga till titeln krögare på visitkortet!
Det händer en massa saker i vårt hus just nu. Dock inte av byggteknisk karaktär, för den som undrar hur det går för trappan.



Same procedure as last year

Lite (allt är relativt) foundation och Libero Up & Go. New year here I come!

 






Julmys och färdiga bord

I år gick det riktigt bra med Malte och tomten, här i Tosteberga. Farfar (dvs Jonas) gick och duschade efter maten (vi har inga affärer att "köpa tidningen" i) och fem minuter senare såg vi en ljuslykta ute på åkern. Nästan som i Omaka par, fast med nykter tomte och lite djupare snö. Malte blev eld och lågor.
– Hej tonten! Kom upp tonten, kom upp ! gastade han genom fönstret som vi hade öppnat för att kunna höra om "tonten" skrek på hjälp i snöyran. Det var liksom snöstorm här och mer än meterhöga drivor att pulsa genom för den stackaren.


Hur som haver, Malte den lille parveln (nu 2,5 år), visste precis hur en tomte ska tas.
– Finns här några snälla barn i huset, frågade tomten med sin barskaste röst när han kom uppför trapporna.
– Ja, jag är snäll, svarade Malte rappt och log sött.
– Jaså du, har du ätit upp all din mat då, frågade tomten (med tanke på att Malte mindre än en timme tidigare vägrat äta sin julmat).
– Ja aaaa, bedyrade den lille lögnhalsen, med stora oskyldiga ögon.
Och för att förtydliga, så att "tonten" verkligen skulle fatta, drog han upp sin tröja till hakan och pekade på sin mage. Som han spände ut så mycket han orkade.
–Här tonten, här inne är alla söttbullarna.
Då bröt tomten ihop av skratt och kunde inte prata på flera minuter.




Malte hjälpte sen till att dela ut julklapparna och tomten fick både kramar och två pussar innan han försvann vidare "för att dela ut klappar till andra barn". 
Det blev en superrolig och mysig jul, men gissa om jag har grämt mig över att vi inte gav min älskade son, dvs Maltes far, videokameran vi hade köpt till honom INNAN tomten kom. Hur korkad får man bli? Jo, typ som vi.

 

 


Både bordet och sidebordet blev klara dagen före julafton. Och jag lyssnade inte på alla goda råd om att måla underredet svart på matbordet. Nä, jag ville ha en rejäl brytning mellan bordet och stolarna så det blev vitt underrede och vitvaxad skiva. Sju gånger vaxade jag innan jag blev nöjd. Helnöjd.

 

 

Sidebordet fick däremot svart underrede och oljade skivor. Har ingen jättebra bild så i får nöja er med den här, från julafton. Sidebordet till vänster. Och bry er inte om att det fattas en golvlist, den kommer:-)

 

Hoppas att ni också har haft en bra jul och att ni klarade er i snökaoset.

 


Julbord....i ek och stål

Jag har gnällt så länge nu efter ett nytt matbord där jag kan få plats med alla våra 10 stolar, att Jonas bestämde sig för att bygga ett till mig.
– Då kan du väl göra ett sidebord också, när du ändå är igång, föreslog jag glatt.
Han bara suckade och skakade på huvudet.
– Jag tycker att du ska ge dig in i politiken, älskling. Hade du varit arbetsmarknadsminister hade inte en jävel gått arbetslös i det här landet. Ge mig ritningar på hur det ska se ut då.

Tjohooooo!

Jag ritade och köpte ekplank....Pontus svetsade benställningar till både matbord (1,20 x 2,50 m) samt sidebord (0,30 x 2 m)...






Jonas fräste spont och nåt, limmade sedan ihop planken, sågade, slipade och släpade därefter upp allt till ovanvåningen, med hjälp av Pontus.



Nu är det min tur igen och jag står här och funderar...ska jag vitvaxa ekskivan och måla underredet vitt, högblankt...eller bara hårdvaxolja skivan och måla underredet svart, matt?

Snacka om I-landsproblem.


Först mat.


Hysterisk tavla

I förrgår kväll spratt det plötsligt till i penselarmen (tur att det är höger eftersom den vänstra fortfarande är i skena) och suget efter att skapa en riktigt fin jultavla blev så stark att jag inte ens hann ner till undervåningen, där staffliet står, utan helt sonika lade upp en duk på köksbänken och började måla.

Det var tur att jag lade plast under tavelduken, men onödigt med förkläde för redan efter fem minuter var det färg överallt...på mig. I vanlig ordning. Jag har ingen finmotorik what so ever när jag målar. Alltid mer färg på mig än på duken. Ganska pinsamt egentligen, därför tänker jag inte berätta om den där gången då jag målade en vägg, klev ner från stegen och satte ena foten i en femlitersspann med färg (och höll samtidigt på att bryta tårna eftersom hålet på en femlitersspann inte är större än skostorlek 36,5 och jag är en 38:a).
Som sagt, alltför pinsamt att återge i detalj.

Jonas somnade på soffan i tv-rummet under tiden som jag skapade och just som jag hade hängt upp tavlan, vid tvåtiden på natten, kom han yrvaket ut och tittade.
– Fin, va? fiskade jag. En jultavla!
– Fin!? sluddrade han klentroget och gäspade. Den är ju fullständigt hysterisk!
– Tycker inte JAG, replikerade jag tjurigt, djup sårad i min känsliga konstnärssjäl.
Det är ju fan att små barn och halvsovande män (åtminstone min) alltid ska vara så förbannat ärliga.

Jonas suckade trött, sade godnatt och begav sig mot sovrummet.
Jag hade hängt upp tavlan ovanför det gamla skavda skåpet och förstod egentligen vad han menade. Just där blev intrycket rätt hysteriskt.

– Men duuuu....om jag hänger den någon annanstans, mot något renare....då blir den säkert mycket finare. Tror du inte det? ropade jag mot hans rygg.
– Nä! Den är hysterisk.
– Tack snälla, snälla, snälla älskling, tjoade jag glatt!

Han vände sig om och stirrade.
– För vad?
– För att du hjälper mig att utvecklas i mitt skapande.
Han log rart.
– Då tar du alltså ditt förnuft till fånga och målar ett nytt motiv?
– Nä!
– Nähä..?
– Nä, just det. Jag gillar tavlan. Istället döper jag den härmed till En hysterisk julklapp till min älskade.
– Godnatt, sa min trötte make då och gick till sängs.


Jag är helnöjd. Jag har ju lyckats måla en tavla som väcker känslor.

Ogillande är också en känsla.


Ritade en fuskram i photoshop, men tror att den riktiga får bli vit istället.


(Notering: SÅLD 2011-08-07)




Så mycket bättre än Så mycket bättre

Trots att både jag och Jonas älskade fyrans lördagsunderhållning, Så mycket bättre, sparade vi mer än gärna finalprogrammet till i söndags kväll. Istället njöt vi av våra helggästers galna upptåg i lördags. Så mycket bättre och framför allt så mycket roligare.

Vi blev klara med det sista gästrummet sent i fredags kväll och i lördags eftermiddags rullade det här fantastiska västkustgänget in på gårdsplanen:
Magnus, Karina och återvändarna, Carina och Janne, som besökte oss första gången i september (hälsar att de bjuder på bilderna som följer).


Jag (som fyllde år i fredags) fick både sång och presenter. En kul katt som påminner VÄLDIGT mycket om Fläckis, bortsett från att vårt kattskrälle inte har sugproppar under tassarna, även om man ibland kan tro det.
Termometern hänger nu på fönsterdörren till matsalen och är hur fräck som helst.

 

 

Jag fick även två stora och jättevackra tändsticksaskar som Carina hade gjort egna motiv på av foto och akvarellpapper (hon är enormt duktig, den kvinnan) samt ett kanonsnyggt plåtfodral till tändsticksaskar:

 

När de sen lyfte ur två stora tårtor ur bagaget därför att "Du och Janne måste ju firas!" (Janne fyllde år den 7:e) blev värmen, omtänksamheten och glädjen nästan för mycket för min känslobarometer. Jag fick helt ärligt bita mig i läppen för att inte börja tjuta. Tänk att det finns sådana människor på riktigt!

Efter middag och efterrätt plockade Magnus fram sin gitarr och det blev allsång och några bugg i vårt vardagsrum, därefter begav sig gänget ut i snöyran för att bada innan läggdags. Jonas och jag totalvägrade, istället slog Jonas hål i isen i poolen eftersom Karina hade deklarerat att hon älskar att vinterbada. Och det gjorde hon, VERKLIGEN! Men inte bara hon, de andra tre (galningarna:-) tog mod till sig även de och doppade sig glatt bland isflaken. Inte bara en eller två gånger, nä, minst fem gånger hoppade de i och ur poolen, gjorde snöänglar och njööööt i fulla drag! Bedyrade de. Alla fyra.

Brrrrrrrrr!


 

 

Jonas som vägrar bada under +25°C (i vattnet) trodde inte sina ögon. Inte jag heller, för den delen. Men kul var det!

 

I söndags strålade solen från en nästan molnfri himmel och när jag plockade fram frukosten hörde jag hur Magnus spelade och sjöng Ulf Lundells Kärleken förde oss samman, för Karina, på deras rum. Just den låten spelade en av våra vänner i kyrkan för mig och Jonas när vi gifte oss och jag blev återigen så himla rörd och varm om hjärtat.

Ett par härliga dagar att lägga på minnet och ta fram när/om livet känns motigt.


Solvändan och filminspelning

Nu är det bara ett rum kvar....




























Ett par tavlor, en tv och några fler kuddar, sen är rummet klart att hysa övernattande. Och i morgon kaklas grannrummets toa. Tjohooo!

De fina bilderna har Fotograf Fredrik tagit.

Och på tal om Fredrik tvingade han mig (haha!) förra veckan att vara med i en film om kvinnligt företagande. Filmen ingår som en del i ett utvecklingsprojekt som drivs Futurum Creative Center, och som har fått pengar beviljade av Tillväxtverket.

Projektet kallas "Utveckling = Framgång" och ska stärka kvinnors företagande och inspirera fler till att förverkliga sina idéer. Nu ska filmen visas i skolor, på nätverksträffar och andra ställen, där den kan locka fler till att våga starta eget.

Filmen är drygt åtta minuter lång och vi var 18 kvinnor som intervjuades. Himla tur att det inte var tvärtom.


      Follow By the sea i Tosteberga – eller Ve vannet    
     
RSS 2.0