Ungefär så här har vi det varje morgon och varje kväll. Skillnaden är att Fläckis (eller Fläskis) tror att både rutan OCH fönsterbågarna går att forcera. Tur att vi valde härdat glas i våra altandörrar, men synd att vi valde trä och inte stål till fönsterbågarna...

OBS! Känsliga läsare varnas!!;-)

Läste nyss på Aftonbladet.se att Måns Zelmerlöw skojade till det på Christer Fuglesangs bekostnad i går på Sommarkrysset. "Måns råa skämt om Fuglesang" bestod i att när det för en stund saknades två ord i vågrät riktning i lösenordsraden bildade de tre lodräta, ifyllda, ordet ”kuk”. Upprörda själar har kommenterat och förfasar sig över att ordet gavs plats i ett familjeprogram. Ja, herre jisses, vad hemskt! Det måste ha varit otroligt många barn i Sverige som somnade gråtandes i går kväll, fullständigt chockade.

Jag funderar på vad dessa upprörda människor kallar det manliga könsorganet. Dingelidongstång, Peternicklas, Pillesnopp, Kissochgörabarnmaskinen...Penis?
Märkligt vilka reaktioner det blir när någon använder ord som den stora massan har valt att göra negativt värdeladdade. Kuk och fitta är fult och äckligt. Trots att de kan ge oss den största njutningen och glädjen i livet i form av sex och barn. Jag tror att anledningen till att orden har förfulats har en del med skamkänslor att göra. Skam över den sexuella njutningen. Fast talar man om könsorganen under pseudonymer som "Mammas Lisa" och "Pappas Pelle" är de helt ofarliga, vilket troligen beror på att ingen använder dem under sexualakten (eller, ja, vad vet jag:-).

Nä. Kuk är ett gulligt ord, tycker jag. Lätt att säga och lätt att komma ihåg. Jag tror att majoriteten av de barn som i går tittade på Sommarkrysset har surfat på nätet många gånger och mött åtskilliga kukar...för att inte tala om kukhuvuden;-) De mindre barnen, de som inte ens är läskunniga, sov säkert och slapp traumatiseras av sina föräldrars upprördhet. Tack gode Gud för det!

På 1600-talet fanns det tre skånska granngårdar som fått namnen Röfven, Kuken och Kuusan. Kuusan kommer av ordet kusa, som här i Skåne betyder fitta. Ord som fortfarande används.
Gulliga båda två, tycker jag.

Jag var nog inte den enda som fnissade när jag läste artikeln och kommentarerna, Bengt G Dagrin drog säkert på smilbanden han också.

Efter 13 nagelbandsbitande timmar är jag nu fullständigt slut. Förra gången jag upplevde någonting liknande var för ungefär fyra år sedan då jag följde Mikaels och Lisbeths gastkramande framfart i släkten Vanger. Ett år senare hängde jag med dem igen, i jakten på Zala, och tvingades sedan vänta ytterligare ett år innan jag på nytt fick möjlighet att tugga sönder mina nagelband medan Lisbeth gjorde upp med sitt förflutna. Hua, så spännande! Jag syftar självfallet på Stieg Larssons Milleniumtriologi – Män som hatar kvinnor, Flickan som lekte med elden och Luftslottet som sprängdes. Jag kan ärligt säga att jag aldrig, varken förr eller senare, har längtat så efter böckers utgivningsdatum som under de där tre åren. Nästan 3,5 miljoner exemplar sålda i Sverige vid det här laget, 15 miljoner utomlands. Respekt!


Jag har heller inte missat den formidabla duon Roslund & Hellströms böcker – Odjuret, Box 21, Edward Finnigans upprättelse, Flickan under gatan och nu senast Tre sekunder. Alla tre författarna är samhällskritiska, vassa, flyhänta skribenter och magiska underhållare i spänningsgenren. Och då jag nu efter 13 andäktiga timmar, 592 avverkade sidor, med blödande nagelband slår ihop pärmarna kring Piet Hoffmanns och Ewert Grens kamp för överlevnad och rättvisa i Tre sekunder, är jag fullständigt UTPUMPAD. Men även lite mer upplyst om hur det fungerar inom det svenska polisväsendet och kriminalvården, där missbrukare och kriminella utnyttjas som infiltratörer och informatörer, där information förfalskas genom nya, anpassade personbakgrunder för att sedan förnekas av myndigheten när dessa människor avslöjas.


Sönderbitna nagelband och viktiga samhällsfrågor att fundera över. Det har varit en mycket bra lördag.

Vi behöver fyra pallar till köksön. Eller köksö och köksö, halvö är nog en bättre benämning. Hur som haver har jag ju förälskat mig i shakerpallarna, till vänster i bilden nedan. Just dessa tillverkas av ett amerikanskt företag men jag hittade folk på närmare håll som gör en del Shakermöbler, nämligen Sydsnickeri på Österlen. Ägaren, Jan, har tidigare bott och arbetat i USA i många år och jo, visst kunde de ta fram likadana pallar. Jan filar på en prototyp mellan de stora (förbeställda) jobben och tror att han kommer att ha den klar om några veckor. Men eftersom den stackars mannen har tjockt fram till jul funderar jag på att köpa pallarna till höger i bild, så länge. De går alltid att sälja på Blocket senare. Vi kan ju knappast sitta på luft fram till jul...

Har varit hos Anki och vägt mig och vågen visade 71,8. Super! 1,7 kilo borta på två veckor, varav en helt utan Cambridesoppa, bara vanlig mat (fast betydligt mindre än jag åt tidigare). Nu har jag bara nio hekto kvar sen har exakt 10 kilo försvunnit från min kropp.
– Föreställ dig att du har haft nästan tio enkilospaket med smör klistrade på kroppen och att du har plockat bort dem en efter en, sa Gösta, Ankis man. Då är det lättare att fatta hur mycket du har burit omkring på.

Ja, jisses!

Men jag har sex smörpaket till att plocka bort innan jag är nöjd, minst.


Ha en härlig helg!

Kom till jobbet i morse och upptäckte att jag jag inte får några mejl och att min hemsida ligger nere. Gick in och kollade på leverantörens sida: "Natten mellan torsdag och fredag har vi haft problem med en kylanläggning i vår serverhall i Stockholm. Detta påverkar stora delar av vår servermiljö, både web och e-post är påverkade. Vi arbetar så snabbt vi kan för att lösa problemet och återställa samtliga drabbade tjänster"

Jag blev tokig(are)! Dels för att de inte kan lära sig att stava till "webb", dels för att jag inte har tid att skriva handskrivna brev. Dessutom har min handstil kraftigt förvanskats genom åren eftersom jag sällan håller i en penna numera. En handstil läkare förmodligen skulle hylla.
Men plötsligt, en halvtimme senare, damp ett par mejl ner i den digitala brevlådan. Halleluja!! Jag är på banan igen...även om hemsidan fortfarande inte fungerar.

När jag ändå gnäller kan jag passa på att fortsätta. Jag har problem med att skriva hos de bloggare som använder det här systemet till kommentarerna:


Det fungerar inte alls, oavsett om jag väljer att svara via mitt Google-konto eller som anonym eller som vad som helst. Det går bra att skriva i formulären men när jag klickar på Skicka kommentar händer ingenting. Handlar det om att jag sitter med en Mac tro? Och är det bara jag som inte kan kommentera eller finns det flera med mig?


Undrar ni hur bygget går? Jag också:-)
Nästa sak som är på G att färdigställas är vårt privata badrum, just nu ser det ut så här:


Fattas tak i bad– och pruttavdelningen och färg, eller tapet, på kläd– och tandborstningsavdelningsväggen (härligt ord:-) mot vårt sovrum. Samt inredning. Tar väl minst en vecka till, kan tänkas, eftersom byggmästaren för tillfället prioriterar styvsonen i Malmö under vardagarna.

Jag njuter verkligen av sensommaren och hösten i Skåne. Idag skiner solen (strunta i att titta på klart.se för de har så gott som alltid fel, fel, fel) och i morgon ska det bli nästan 25 grader varmt. Lovely! Att bo vid kusten innebär att det är varmt mycket längre om hösten eftersom havet fungerar som ett slags element. Å andra sidan är här så gott som alltid någon grad kallare på våren och sommaren, men det är lätt att förtränga idag.

Var inne och tittade på hur vi ligger till i omröstningen av Månadens läsarhem på Sköna hem. Av 133 personer har 80% lagt sina röster på oss. Fatta att jag är fullständigt chockad. Ärligt. Men superglad. Tack alla ni som har röstat på oss, det är enormt smickrande.

Då och då plockar jag fram bilderna på barnen. De utan skor på fötterna, utan värme inomhus. Foton som Anna Rehnberg tog en gång när hon och jag var på en veckolång reportageresa i Lettland. Bland fattiga och barnhemsbarn.
Det är bra att titta på bilderna med jämna mellanrum. Viktigt. Speciellt när jag är inne i mina "vill-ha-perioder". Påminna mig själv om verkligheten jag lever i. Och vara tacksam.

Om man har slocknat intill en råspontvägg och vänder sig om i sömnen utan att ha styrsel på benen...ja, då svider det.

Ibland när jag har tid händer det att jag klickar på länkar som mina "bloggkompisar" rekommenderar på sina sidor. Bara för att få ett hum om vilka bloggar DE gillar. Idag klickade jag på en länk som ledde mig till en blogg som fick mig att bli...ja, jag vet inte riktigt hur jag ska formulera det...astrött.Typ. Och på mer än ett sätt.

Bloggen ägs av en tjej runt 30 som har fyra små barn, tre i vagnåldern. Deras mamma (som är så onaturligt positiv till ALLT att jag ibland under läsningen funderade på om hon går på ecstasy...eller något annat hallucinogent) är mamma på heltid, har ett hem som går mest i rosa och en tillvaro som kretsar kring barnen, maken, shopping, matlagning och pyssel. Barnen, maken, shopping, matlagning och pyssel. Därutöver tjoar hon titt som tätt att hon "ÄLSKAR" alla som läser hennes blogg.

Jag läste nästan två års daglig dokumentation, fullständigt fascinerad. Aldrig någonsin att barnen har varit annat än "söta", "gulliga", "rara" och "underbara små änglar". Under två års tid! Likaså maken, som dessutom oftast beskrivs som "fantastiskt underbar", "sexig" och "ljuvligt härlig". Ständigt och jämt. Hela tiden. Oavbrutet. Trots att de bor på sjätte våningen, utan hiss. Och nej, jag hittade ingen barnflicka någonstans. Och nej, hennes man heter inte Brad Pitt.

Hyperaktiv. Uppe med tuppen och sist i säng. Alltid sprudlande. Tusen pysselprojekt på gång samtidigt. Ständigt överlycklig.

Är det konstigt att man blir astrött? Vilken planet bor människan på, undrar jag.

Jonas blir tokig på mig, med all rätt. Takpanelen fattas i vardagsrummet, likaså fönstersmygar, ändå stajlar jag för fullt. Höststajlar. Trots att jag vet att jag måste fösa ihop alla möblerna och lägga plast över när panelen ska upp. Men det är ju så kuuul! Mycket roligare än att klippa gräsmattan, som jag försökte mig på i en halvtimme innan hjärtat höll på att stanna av värmeslag. Solen skiner och det är varmt som f-n här idag så egentligen borde jag sommarpynta...

Vi tillbringade hela förra veckan i Malmö. Tänkte först tagit hem Malte till Tosteberga, men eftersom han var febrig i ett par dagar valde jag att stanna på hans hemmaplan. När vi for hemåt i går tog vi en sväng inom Ikea. Jag har förälskat mig i deras matta, Stockholm Rand, och tänkte investera i den stora modellen, 2,50x3,50 meter. Den skulle vara snygg tillsammans med ett par Hamadanmattor i samma rum, tror jag.

Höll på att smälla av när jag upptäckte att vårt hem är ett av de tre som redaktionen på Sköna hem har nominerat till Månadens läsarhem i september. Hur roligt är inte det på en skala? I synnerhet eftersom takpanelen ännu inte har kommit upp i vardagsrummet (bara i köksdelen), likaså saknas fönstersmygar...och jag har knappt börjat inreda. Eller nåja, en soffa, ett bord och några stolar har jag i och för sig ställt in i vardagsrummet, sen om de ska stå just där återstår att se när jag har hittat ett större matsalsbord. Och sängen har vi visserligen fått upp i sovrummet men precis som i vardagsrummet är både väggar och golv ganska tomma. Lite FÖR tomma eftersom det ekar:-)
Fast det är kanske hemmet i sig som räknas, inte just var möblerna står eller att väggarna inte har tavlor eller golven mattor. Hur som haver är jag naturligtvis otroligt smickrad.
Om du unnar oss att bli månadens läsarhem och vinna ett presentkort på 1 500 hos Colorama rösta då här.
Och ha en härlig helg!

Jag tycker att jag har ganska bra koll på inredning, möbeldesign och möbeldesigners, men det är inte så konstigt eftersom jag dels är intresserad, dels jobbar med design i olika former. Ändå är jag fullständigt medveten om att smaken är som baken oavsett vem som har gjort vad eller att saker inte blir vackrare bara för att de kostar en massa pengar. Skönhet sitter i betraktarens ögon. Häromdagen sa till exempel en väninna att hon tycker att jag ska byta ut mina wegnerstolar kring matbordet eftersom "de är ganska fula och inte passar till den typen av bord" och sonen anser att mina sovrumsgardiner "passar bättre hos en 80-åring". Men bryr jag mig? Icke, sa Nicke. Man ska ha det man trivs med och gillar, oavsett om hela världen har annan åsikt. Det är min bestämda uppfattning. Som givetvis är rätt;-)

Min svärdotter är utbildad kläddesigner och har givetvis stenkoll på klädmode och kläddesigners. Dessutom har hon väldigt god smak vad gäller kläder, tycker jag. Därför blev blev jag en smula förvånad när jag hittade en ganska ful pikétröja bland Maltes kläder idag. Men sen insåg jag att den troligen var inhandlad som lekplagg, även om hans mamma brukar vara noga även med de kläderna, eller att han hade fått den av någon släkting som inte är särskilt nogräknad. Eftersom jag hade trugat i Malte Panodil och vi skulle ut och gunga valde jag naturligtvis just den...ganska fula tröjan.

Senare åt han middag utan haklapp - spagettiskruvar i tomatsås, med skinka och ärter. Mumsigt, även om hälften hamnade utanför...på den ganska fula tröjan, som slutligen hamnade i en hög på golvet.
När Malte hade somnat pratade jag med hans pappa och frågade var den lustiga tröjan med alla TH:n och palmerna kom ifrån.
- Men herregud mamma, det där är en Tommy Hilfigertröja, en av de dyraste tröjorna han har, upplyste Hampus mig.

Nu har jag tvättat den i tvål...skrubbat fläckarna med tandborsten (och Vademecum whitening) sedan skrubbat dem lite till i Yes...hela tiden kvidande "Marie kommer att mörda mig och Malte blir farmorlös".

Nu är fläckarna n ä s t a n borta.

Man ska inte önska sin svärdotter sämre syn tills hon kommer hem från sin tjänsteresa på fredag. Det är både elakt och hemskt, så det gör jag verkligen INTE.

Men jag måste ut och hitta en Hilfigertröja...

Än är det långt kvar, men jag har kommit en bit med sovrummet. Åtminstone så pass att jag ser att jag ska inhandla ett par nya, mörkare plädar (eller färga de vi har)...hänga upp ett par tavlor...korta gardinerna en liten, liten bit (och eventuellt hänga de brunblommiga i veckbanden istället)...köpa ett par snygga nattygsbord...be Jonas snickra en bänk att ha vid fotänden på sängen (till överkast och plädar) och investera i ett par fina mattor. Ja, sen måste jag ha nya tapeter eller måla om fondväggarna också, men det kommer.
Hittade det brunblommiga tyget i förrådet i går och minns att jag köpte det en gång i tiden för att det kunde "vara bra att ha". Förutom att sy gardiner färgade jag även två kuddfodral i linne i går. Bruna. Blev exakt samma kulör som sängen, fast några toner mörkare, som gardinerna Jättefina! Jag älskar linnetyg. Troligen eftersom det SKA var naturligt skrynkligt;-)

Vad har ni gjort i helgen?  (Jag frågar därför att jag vill ha svar, så klart;-) Själva har vi varit i Malmö, i lilla familjens nya hus i Sibbarp. 

Ni vet att det finns en del smarta män (och säkerligen en och annan kvinna) som lägger en röd strumpa eller något annat som färgar av sig tillsammans med vit tvätt, bara för att slippa sköta tvätten. Själv köpte jag för få garderobsdörrar på Ikea, bara för att få köra dit igen (åtta mil) och samtidigt passa på att handla lite fler saker som jag har kommit på att vi (jag) behöver. Eller så var jag bara allmänt förvirrad.

Jag tror att jag blir tokig! Med en man som nuförtiden inte gör något annat än snickrar kan man tycka att det borde vara världens enklaste projekt att hitta en stjärnskruvmejsel i det här huset. Men icke! Kollat garaget, kollat förrådet, kollat grovköket, kollat köket, kollat badrummet, kollat alla jäkla rum som finns i huset. Inklusive lådor. Men inte en stjärnskruvmejsel så långt ögat når. 15 andra hittade jag däremot, men jag vill ha en med stjärnskruuuuuuv!

Nu lär jag få byta arbetsuppgifter med Jonne när han kommer hem. Jag får klippa gräset medan han tar fram en stjärnskruvmejseln, eller en skruvdragare, och monterar upp de nya garderobsdörrarna. Fan! Det hade varit roligare (läs: inte på långa vägar så jobbigt) att skruva fast dörrar.

Men Anki, min Cambridekonsulent, skulle garanterat jubla och applådera:
– Bra Leena, det gäller att röra på sig också för att få en snygg figur!

Bläää!

Jag hör allt oftare människor använda ordet märkvärdig i sammanhang där jag tycker att märklig borde vara mer korrekt. Låt mig ge ett exempel: "I går skulle jag hälsa på Eva. Hennes bil stod på gårdsplanen och det var tänt i hela huset, men ingen öppnade när jag ringde på. Märkvärdigt, tycker jag".

För mig låter det galet att använda ordet märkvärdigt i den meningen. Ungefär lika märkligt som när vissa använder själv när det ska vara ensam (Exempelvis: Det gör mig inget om jag sitter själv en stund). Jag har alltid tänkt märkvärdig synonymt med högdragen, fisförnäm, stroppig, mallig, etc, och ordet märklig med underlig, besynnerlig, konstig, egendomlig, anmärkningsvärd, etc.

När jag kollar på synonymer.se får jag fram följande:
Märklig: framstående, betydande, notabel, bemärkt, förnäm, viktig, illuster, celeber, storslagen, enastående; besynnerlig, konstig, underlig, uppseendeväckande, anmärkningsvärd, remarkabel, egendomlig, märkvärdig, sällsam.

Märkvärdig: egendomlig, konstig, underlig, märklig, besynnerlig, säregen, speciell, ovanlig; intressant, viktig, förträfflig, utomordentlig, enastående; struntviktig, struntförnäm, stroppig, mallig.

Märkligt. Jag har uppenbart (ytterligare) ett svart hål i min bildning.

Om någon säger "Bettan är så märkvärdig", tror ni då att Bettan är en underlig, lite udda person eller en mallig stroppkärring?

Hur använder ni de här orden?

Efter festen för två veckor sedan bestämde jag mig för att sluta med Cambridgemetodens "rena" kur. Det vill säga, sluta att enbart dricka soppa tre gånger om dagen (plus en massa vatten) och istället byta ut ett mål mot vanlig mat. Sagt och gjort, fast virrig som jag är (eller fullt upptagen med annat) har jag så gott som varje dag glömt bort det sista målet soppa och hoppat i säng med tom mage. Men aldrig hungrig, märkligt nog.

Anledningen till att byta ut ett mål soppa mot vanlig mat (med inga eller jäkligt få kolhydrater) är att jag vill gå ner de sista kilona i ett långsammare tempo. Det är inte så snyggt att gå ner för fort när man är 40+++++++++, som jag. Därför bestämde jag mig för att ta det lite lugnt. Förra veckan stod vikten nästan stilla – gick bara ner två hekto – men denna veckan har jag gått ner ett halvt kilo. Trots att jag åt middag just innan jag körde till Anki för att väga mig.

73,5. På kvällen, med kläderna på och mat i magen. Tjoho! Dagens bästa nyhet.

...funderar jag på varför jag inte kan skriva i kommentarsfältet på vissa sidor. Tror att det är nåt Macvspc-skitproblem eftersom jag sitter vid min gamla Mac. Tänkte tacka Lisa på Idéverkstan för de gulliga raderna om vårt vardagsrum, men det sket sig. Likaså pigga upp Marlene, som verkar lite hängig och troligen skulle bli glad för en hård spark där bak (åtminstone längre fram, när hon har hittat tillbaka på sin nu feltrampade stig). I all välmening naturligtvis. Men det sket sig också.

Sen funderar jag på om jag ska ta och göra något vettigt idag, som att dra in lite kosing till hushållet, exempelvis. Fast mina nya böcker drar också, men de får vänta tills i kväll.



Oj, oj, oj! Just nu flög det förbi ett flygplan...ett ganska stort...på för tok för låg höjd....Och jag menar VERKLIGEN för låg höjd. Det känns som att det räcker med flygolyckor nu, eller hur?
Hoppas att piloten bara ville kolla våra grödor:-(

Oj, oj, oj, vad det känns som om att jag inte har någonting att skriva om idag. Ungefär som när en av mina gamla chefer en gång skrev en artikel med rubriken: "Två bilar krockade nästan i korsningen xxx och xxx"
Nyhetstorka.

Oj, vad jag målar just nu. Vete sjutton vad som har tagit åt mig, men kul är det. Funderar allvarligt på att ta en kurs eller två och lära mig något också istället för att bara kludda. Lite tekniska kunskaper skadar aldrig. Egentligen borde jag slipa och måla väggar på ovanvåningen istället för att snöa in på tavlor, men det är inte alls lika kul att måla väggar. Fast jag ska ta mig samman nu och skärpa till mig...vilket inte blir särskilt svårt eftersom jag har slut på dukar.

I går lade jag sju timmar på himmel och hav (och tror att jag måste lägga ett par till på molnen), i morse två på en tjock fiskmås. En frihandsmås...vilket syns mer än väl. Man kan enkelt konstatera att någon djur– och naturmålare lär jag aldrig bli. Men det var roligt att försöka. Och Jonas lär nog se vad det föreställer när han kommer hem från Malmö i kväll.

Håll med om att Christina var suveränt fyndig när hon kom på en benämning på min nya måleriform: Shower Art:-)  Jag showerartade igen i går eftersom jag hade mer färg kvar av blandningarna jag gjorde till Shower Art No 1 - Rutiga ränder. Den här använde jag dock inte duschen till utan tog helt sonika trädgårdsslangen. Jag har döpt den till Shower Art No 2 - Dum som en åsna. Tavlan alltså, inte trädgårdsslangen.

Ser ni den? Eller är det ett mumintroll?:-)

I går ringde en trevlig kille från textilonnet.se och beklagade felvävningen i mitt mörkläggningstyg. Han skickar mig nu en provbit på deras bruna mörkläggningstyg istället (eftersom jag inte vill chansa en gång till på det vita) och om det stämmer till den bruna nyansen på tyget i vår säng lovade han att skicka sex meter utan kostnad, som kompensation eftersom jag har haft jobb med att sy de vita gardinerna.
Så behåller man sina kunder. Superservice, tycker jag. Fast en liten, liten djävul i mig kan ändå inte låta bli att fundera på om det hade gått lika smidigt om jag inte hade haft bloggen...

Jag minns min kamp mot Ikea en gång i tiden, innan bloggandet.
Vi hade köpt ett kök som jag ganska snabbt upptäckte var felkonstruerat - luckorna slog emot inredningen, i bakkanten, när man öppnade dem och färgen nöttes av i hörnen. Köket hade bara funnits på marknaden i några månader när vi inhandlade det, men när jag ringde och klagade ytterligare några månader senare var det plötsligt borttaget ur sortimentet.
– För att folk tyckte det var på tok för svårt att montera, förklarade någon på IKEA.
– I helvete heller, svarade jag. Ni har plockat bort det för att ni också insåg att det är felkonstruerat.
– Verkligen INTE, fick jag till svar.

Jag kämpade i ett år. Ringde Ikea gång på gång och plötsligt skickade de en oberoende snickare som skulle sätta i nya dörrar och gångjärn. Han stod som ett frågetecken i köket.
– Men...det här funkar inte. Köket är ju felkonstruerat.
– JAAAA, tjöt jag (och trodde att jag äntligen skulle få rätt), men säg det till Ikea för de tror inte på mig.
Det skulle han göra, sa han, men på Ikea hävdade de att han inte hade sagt ett ord om detta.
Då blev jag förbannad på riktigt och gick till lokaltidningen. Som skrev.

Sen skickade Ikea en tekniker. Sen en ny snickare. Sen kom ytterligare en tekniker med en trevlig dam som var chef på kundtjänst. Men problemen kvarstod.
– Att du bara orkar, sa Jonas (med illa dold beundran), som hellre hade betalat ytterligare 50 000, som vi gav för köket, för att slippa tjafsa.
– Därför att rätt ska fanimig vara rätt!! De stora drakarna ska inte få trampa på små människor, det var för övrigt ett av skälen till att jag utbildade mig till journalist. Jag blir VANSINNIG när jättar dumförklarar de små. Och i synnerhet när Kamprad en gång i tiden startade sin försäljning med tanken att den vanliga lilla människan ska ha råd med snygga möbler, svarade jag ilsket. Hur många andra har inte köpt ett likadant kök? Människor som varken har tid, råd eller ork att kämpa, som inte har samma möjligheter som jag.

Det finns mängder av saker som jag inte ids lägga energi på, men det här var inte en av dem. Jag var tvärilsk! Och jag gav inte upp. Ringde, ringde och ringde. Och ett drygt år senare insåg någon på Ikea att det var en exeptionellt envis kärring de hade att göra med och erbjöd oss pengarna tillbaka. Fast det gick jag inte med på. Jag hade lagt oändligt med timmar på att ringa, visa upp köket för tekniker, snickare, lokaltidningen etc, etc. Timmar jag förlorade i min verksamhet. Dessutom skulle vi ju installera ett nytt kök och det är inte gratis även om vi gör det själva, så jag toppade med en rejäl slant och två dagar senare var pengarna på vårt konto.

Sedan detta hände har flera personer (som läst tidningen) ringt mig och berättat om sina kök, likadana som det vi köpte. Om hur färgen nöts bort från luckorna, om att färgen inte tål vatten (fast just det märkte vi aldrig av). Och om hur de har kämpat, till ingen nytta. Varje gång har jag bett dem ringa Ikea och hänvisa till oss. Och då har plötsligt samtliga fått nya kök, eller pengarna tillbaka.

I grunden är Ikea ett bra företag som har lyckats väcka ett stort designintresse hos allmänheten. Men när man inte kan erkänna sina fel och brister, då är man ute och cyklar. För se allt sprider sig. Speciellt sedan folk började blogga.

Läs här om Petronella och Örjans problem med DHL. Man blir så trött!

Har ni haft en bra helg? Själv har jag haft en fantastisk helg med bad och trevligt umgänge i goda vänners lag. Men i lördags kväll, som var tänkt som vilokväll, fick jag ett tvångsmässigt kreativitetsryck vid 19-tiden och kände att det var dags att måla en tavla. Riggade upp strykbrädan i vardagsrummet, lade en vaxduk över och hämtade färg plus en färdigspänd duk (1x1 m) som jag lutade mot väggen. Här skulle målas.

Jonas satt i soffan bakom ryggen på mig och tittade ömsom på mitt konstverk, ömsom på tv:n. Och då och då kommenterade han mina färdigheter. Alltid med samma mening:
– Jag hade fan inte lagt en spänn på den tavlan, det är en sak som är säker.
– Stör mig inte! Den är inte färdig ju. Jag har knappt börjat. Det här är en skapandeprocess som tar tiiiiid. Detta är inte hammare och spik. Men det fattar inte en vanlig dödlig. Som du.

Klockan 00.30 gav jag upp, vilket Jonas tyckte var en strålande idé. Men åtta timmar senare var skapandelusten tillbaka och jag fortsatte att kleta färg på min duk. Nu sittande i skräddarställning på golvet i vardagsrummet. Tavlan blev svartare och svartare och varje gång Jonas passerade skrockade han.
– Det står en spann svart färg i garaget om du skulle fattas.
– Stör mig inte! Den är inte färdig ju. Jag har knappt börjat. Det här är en skapandeprocess som tar tiiiiid, mässade jag.

Klockan 19.00 var vi bjudna på middag hos grannarna och en halvtimme innan var både jag, tavlan och golvet runtomkring mig KOLSVART.
– Vi ska vara hos Majmo och Anders om 30 minuter, kanske dags för dig att gå och duscha nu, påpekade min tålmodige make leende när han tittade ner på ett par ögonvitor som lyste desperat i allt det svarta.
Och utan att fatta det gav han mig just då världens idé.

Har ni någon gång försökt få in en 1x1 meter stor tavla i en duschkabin som är 90x90 centimeter? Det har jag.

Vad tycks? Garanterat landets sexigaste sommarfötter. NOT, NOT, NOT!
Jag behöver en manikyr, eller heter det pedikyr när det är fötter? Skit samma, jag behöver en fotvårdsterapeut. BUMS!

Jag har inte ägt gardiner på många, många år. Alltid tyckt att de är dammsamlare. Men jag beställde ändå mörkläggningstyg från textilonnet.se till vårt sovrum eftersom där blir för jäkla ljust OCH varmt. Tyget är i exakt samma nyans som fondtapeterna. Sen tänkter jag köpa mer tyg – tunnt – och sy ett par gardiner som matchar vår bruna säng och byrå, och hänga framför mörkläggningsgardinerna. Antingen enfärgade, bruna, eller smalrandiga i brunt och vitt/grått. Eller naturfärgade linnegardiner (fast det kan nog bli för mesigt) Och så syr jag några kuddfodral i samma tyg, till sängen.

Fast när mörkläggningstyget kom upp var jag långt ifrån nöjd. Insåg att jag med min gardinokunnighet hade köpt för kort gardinstång. Den borde åtminstone vara en halv meter längre på varje sida. Tycker jag.

Vimsingen frågade efter gårdagens inlägg när vi tänker visa vår egenritade och egenbyggda trappa till ovanvåningen.  Mitt svar är: Därom tvista de lärde. Vi är ju inte helt färdiga med ovanvåningen än. Där ska kaklas i tvättstugan och sättas tak– och väggbeklädnad, likaså på gästtoan. Sen ska det sättas innertak och byggas en bokhylla i vardagsrummet, sättas tak i hallarna samt lister, fönstersmygar och annat smått och gott, överallt. Och det viktigaste av allt, det Jonas just nu håller på med – det ska dras upp vatten. Till kranar, toaletter och till golvvärme. Gissa hur häftigt det är att se sin man löda ihop alla kopparrör och koppla, koppla. Jag fattar inte hur han fattar, men det behöver jag gudskelov inte. Han har fullständig koll.

Åter till trappan som ännu bara är provisorisk och dessutom går upp i tvättstugan (I framtiden ska man stiga av mitt emot, i en hall)

Det är nu två år och fyra månader sedan jag stod och tittade ut genom sovrumsfönstret i en tom enplansvilla från 60-talet...och förälskade mig i utsikten:


Jag förstod att om huset fick ytterligare en våning skulle det bli helt suveränt. Det skulle också passa bättre in mot skogen framför huset:


Men det var inte alls planerat att vi skulle flytta hit eftersom jag aldrig har varit intresserad av att bostätta mig på landet. Huset är Jonas barndomshem och han hade heller ingen som helst lust att, som han sa "gå tillbaka". Men vi är uppenbart inte sämre än att vi kan ändra oss.

Det tog dock ett tag innan jag hade övertygat Jonas om att vi kunde skapa något eget, bygga om och på...och flytta till Tosteberga. Jag ritade och ritade och ritade (medan hans tvärsäkra "nej" sakta förvandlades från ett "kanske" till ett "okej"), det ena ombyggnadsförslaget efter det andra, innan vi till slut enades om att huset skulle kunna se ut åt det här hållet:


Trädgården är ett framtidsprojekt som ingen orkar tänka på just nu. Dammen är snart helt igenvuxen: