I går förstod jag att det fanns ytterligare en mus bakom flyttkartongerna eftersom Fläckis (för nytillkomna läsare även kallad Fläskis eller Kattfan) gång på gång stack in tassen i glipan mot väggen. När Jonas flyttade kartongerna satt där mycket riktigt en liten grå, skälvande sak och pressade sig mot golvsockeln i hopp om att göra sig osynlig. Vad gör Fläskis i detta läge, tror ni? Slickar sig om munnen och anfaller, med vilt utspretade klor? Icke sa Nicke! Hon gäspar. Stort och HÖGLJUTT. Och Jonas fick frispel.
– Men för helvete kattfan...TA MUSEN!
Då gäspade hon igen. Och när hon lade sig ner på mattan såg musen sin chans, rusade förbi henne och försvann in i gästrummet.

– Jeeeeeesus, utbrast Jonas klentroget och stirrade på Fläckis. MEN SPRING IFATT DEN DÅ, TRÖGSKALLE! GÖR DITT JOBB! DU KOMMER ALDRIG MER ATT FÅ MAT OM DU INTE TAR DEN!?
Fläckis reste sig upp och lufsade efter musen, stannade på tröskeln till gästrummet och satte sig ner. Sen gäspade hon igen.
Då for Jonas in på MITT kontor och hämtade MIN stållinjal. Därefter rusade han in i gästrummet och bankade på allt som fanns att banka på, som en hospitaltoking,...och den stackars musen rusade vettskrämd ut i hallen, där den satte sig på mattan. Bredvid Fläckis. Som bara glodde på den. Fullständigt ointresserad.
– ÄR DU DUM I HUVUDET KATT!? vrålade Jonne och fäktade med linjalen, värre än han var en av de tre musketörerna. TAAAA MUUUSEN!!

Fläckis sträckte ut tassen och gav den objudne gästen en rallarsving så att den flög i en båge ut i köket, där den snabbt kom på fötter igen och rusade in under drängaskåpet och gömde sig. MEN DÅÅÅ, kom den unge hetsporren D'Artagnan galopperande med min LINJAAAL, för att göra processen kort. Musstackaren försökte ta sig ut via grovköket men en välriktad snärt från D'Artagnan sylvassa klinga satte effektivt stopp för flyktförsöket. Jag hoppas innerligt att den hade ett bra liv innan den mötte sitt öde, på ett smutsigt golv i Tosteberga.

Jag tror ärligt talat att Fläskis aldrig har varit så nära döden som i går. Sin egen.
Nu sätter vi henne på bantningskur. Sen drar vi ut alla hennes klor. Därefter stoppar vi upp henne och använder henne som soffkudde.

Fick hem en målarlåda från Tello Maskin AB i går. Perfekt till våra vita råspontsväggar. Bara att fylla upp med färg, föra igenom brädan och vips är den färdigmålad. Inget duttande och slabbande (mer än med kvistlacken). Snabbt och enkelt.
Finns i välsorterade färgaffärer. Pris cirka 3 500:-



Nu hoppas jag innerligt att den tar spontarna också....Så här funkar den:

Fick nyss den här bilden, från Åsa. Ha ha! Grejen är att kvinnan ser ut EXAKT som jag. Bakifrån alltså. Möjligen har jag aaaaaaaningen mindre häck, annars är det på pricken. Ha ha!
Ska GENAST köra till Älmhult för att se om det finns några speglar kvar;-)

NU är vinden isolerad! Huset har fått på sin mössa och vi kan äntligen öppna upp mellan våningsplanen och börja bygga trappan. Ja, alltså, JAG ska inte bygga någon trappa, jag har bara bestämt hur den ska se ut och hämtat delarna, resten fixar de som kan, Jonas och Pontus. Men jag övervakar att bygget blir rätt utfört. Det är jag däremot bra på.

Killarna från Icopal i Malmö, Tony och Thomas, körde punktering på vägen hit i förmiddags och kunde därför inte påbörja jobbet med vår vind förrän strax efter lunch. Jag tyckte så synd om dem att jag for iväg till Bromölla och köpte semlor till eftermiddagsfikat. Jag tyckte självklart lite synd om mig själv också.

I går kväll när vi låg i sängen och diskuterade bänkskivor lekte Jonas med fjärrkontrollen till sin säng. Under tiden jag (för typ 250:e gången) ältade de olika skivmaterialens för och nackdelar åkte hans huvudände upp...och ner...upp....och ner...upp...och ner. Jag var så inne i mina tankegångar att det tog en stund innan jag märkte det.
– Men herregud människa, vad sysslar du med!?
– Vad då?
– Varför hissar du huvudänden upp och ner hela tiden?
– Jag gör sit ups. Det borde du också göra...

Jisses!

Om en halvtimme ska vinden isoleras med lösull. 200 kvadratmeter.  Återkommer med lägesrapport.

Vi har ju som bekant redan bestämt vilket kök vi ska ha. Trodde jag. Men i går, när det kröp fram att Jonas inte är fullt lika entusiastik över valet som jag är ("Men du bestämmer när det gäller inredningen, det blir nog skitbra ändå."), tvingade jag honom att sätta sig ner med mig vid datorn och skanna av nätet efter köksinredningar. Nu skulle vi hitta ett kök som vi båda gillade, direkt. Och sen beställa det. Rakt av bara.

– Jag gillar vitt, sa Jonas, när köksbilderna fladdrade förbi. Och svarta vitvaror.
Tur det, eftersom vi redan har beställt våra svartvaror.
– Okej, men man kan inte ha allt annat vitt i ett kök. Det funkar liksom inte. För mig.

Till slut hittade vi ett kök hos Weronica, med bloggen En mammas dag, som vi båda sa "Oj, vad snyggt!" när vi såg. Vi ska ju också ha vitmålad, liggande råspont och ljust golv. Bilden är från stylisten Eva Lindhs sommarhus:


– Så däääär skulle jag vilja ha vårt kök, sa Jonas. Med samma typ av luckor, vita, släta, och samma typ av handtag. Och kolla vilken snygg matta (!?)
– Okej, jag har inga problem med det eftersom jag också tycker att det är jättesnyggt. Jag älskar vasken och den mörka bänkskivan, det har jag alltid gjort, även om jag kan tänka mig att vasken är ganska opraktisk.
– Nja, jag tror att det hade varit snyggare med en vask i rostfritt.
– Okeeej......
– Ja, och en ljus bänkskiva i ek.
– Okeeej......Men då blir det ju inte ett likadant kök!! Det blir istället ett likadant som jag ritade från första början.

Suck!


Sen visade jag honom den här klinkern (fråga mig inte varför). Själv såg jag den första gången hos vår kakelleverantör i somras och blev helt betagen, eftersom man måste KÄNNA på den för att upptäcka att det inte är trä. Kostar någonstans mellan 700-900 kronor kvadraten, beroende på var man handlar.
Jonas, som vill ha träbänkskiva (jag också om jag inte tänker praktiskt), blev lyrisk och har nu fått för sig att vi (han) kan bygga en bänkskiva av den här klinkern, med en snygg, tunn ekram runt. Då blir vi båda tillfredsställda, typ. Mmm, det blir nog väldigt praktiskt. Och ovanligt....
Tror att jag sätter stopp för det och beställer en träskiva istället.


Det smartaste hade varit att beställa köket när Jonne inte är hemmma. Grejen är bara att just nu, och ett par veckor framåt, hjälper han en kompis att montera köksinredningar. Samma kompis som vi ska köpa köket av. Skit!

I morgon kommer sonen och barnbarnet (som nu kryper). Jag ska kramas med dem tills på söndag och strunta blankt i inredningen över helgen. Känns faktiskt som att jag skulle kunna klökas om någon säger ordet KÖK till mig just nu.
Därför ska jag nu förflytta mig till badrummet och laga middag;-)

Trevlig helg!

Halkade in på en mycket ung tjejs blogg och fick mig dagens riktigt goda skratt. Hon har lagt ut ett par bilder på Madonna – en av nedan – och skriver bland annat  "...Alltid tyckt att Madonna är en helt fantastisk artist som lyckats hänga med i svängarna i så många år, både i sin stil och i hennes musik. Men de här bilderna är inte okej... Hon ser alldeles för gammal ut nu för att kunna bära upp en sån outfit..."





Många av kommentarerna är så roliga att jag nästan kissade på mig (har ju lite svårare att hålla mig nu när jag närmar mig 50;-)

"ja man måste ju liksom acceptera att kroppan åldras"

"Eh,kommer att tänka på en överåldrig hora från Riga,eller nå´t liknande,dags för dr kniv?"

"Hon verkar inte accpetera att hon blir gammal"

"Hon klär sig alldeles för ungt för att vara sådär gammal"

" ja, de där bilderna skulle erkligen behöva en ordentlig omgång av retusch!"

"hon börjar på att bli för gammal för att klä sig sexigt"


Ha, ha, ha, ha! Jag kan inte sluta skratta. Ja, gud vad hon ser HEMSK ut! Stackars människa! Sådan kropp skulle jag AAAAAALDRIG vilja ha! Och hade jag haft en hade jag garanterat AAAAAAAALDRIG visat upp den för någon. Jag hade låst in mig i källaren och släckt lampan. Ha, ha, ha!

Självklart ljuger jag, och skrattar åt de idiotiska kommentarerna. Om nu någon inte fattar det....

Vilket förhållande har ni till era inlägg, ni som också bloggar? För egen del händer det ibland att jag skriver saker som jag tycker är roliga, spirituella och riktigt fyndiga, för att några timmar senare upptäcka att slutet på inlägget, som jag så finurligt knöt ihop med några vitsiga rader i början, helt saknar substans. Därför att under tiden jag skrev plockade jag BORT ett ord eller en mening som jag tänkte förbättra. Och glömde bort det. Jag inser plötsligt att ni som läser inte alls får det som jag ville bjuda på utan snarare förvirrade tankar, typ "Va fan menar hon egentligen?" 
Tja, sån är jag. Dessvärre. Rörig, när hårddisken är överfull.

I morse ringde en trevlig kvinna från ett företag i södra Skåne och gav mig ett roligt uppdrag. Jag var hos dem för snart två år sedan och höll en monolog (även kallat föredrag) om stajlning (svensk stavning) vid bostadsförsäljning. Inför ett par hundra av deras kunder. Nu ska företaget ha årsmöte och samkväm, i februari, och eftersom de tyckte att mitt senaste besök var "himla roligt" vill de att personalen också ska få möjlighet att uppleva samma sak som kunderna. Åh, så kul! Fast den här gången tänker jag inte enbart prata om vikten av att städa ordentligt utan även ta upp en del andra saker, som exempelvis varför man aldrig hör män diskutera mönster på kuddar och gardiner med varandra.
Det ska bli jättekul! För mig och mitt ego alltså. Jag har dock, helt sanningsenligt, aldrig förstått att andra kan tycka att det är underhållande att lyssna på mitt malande. Själv kan jag nämligen bli ENORMT trött på min egen röst. Snarkvarning.

När jag läser ovanstående inser jag plötsligt (sent ska syndaren vakna) vad som är min största drivkraft. Att fördriva tråkigheten ur mitt och omgivningens liv. Jag måste till och med erkänna att behovet är tvångsmässigt. Jag syftar inte på vad många KALLAR tråkigheter, det vill säga sjukdomar, död och olyckor. I min värld är det katastrofer. Tråkighet är för mig slentrian, det förutsägbara, livlösa.
Som exempelvis när det gäller det här med att tala inför andra. Finns det egentligen ett större sömnpiller än att tvingas lyssna på en människa som är pretentiös och tar sig själv på största allvar? Som inte har någon humor. Som är livrädd för att göra bort sig eller glutta på skalet till sin inre kärna. Nä. Det är skitdrygt.

Jag vill (för det mesta) bli stimulerad, men samtidigt (för det mesta) stimulera min omgivning. Det betyder inte att jag måste vara rolig och underhållande, men stimulerande i betydelserna drivande, peppande, retande, sporrande stärkande eller entusiasmerande. Vilket lika gärna kan innebära att jag retar gallfeber på någon. Det spelar ingen roll om jag snubblar över en sladd och orsakar skratt, får en människa att tänka i nya banor (eller att någon får MIG att tänka annorlunda) eller får samtliga deltagare i ett rum att undra om jag har alla hönsen hemma. Bara det HÄNDER någonting. Bara det finns LIV.

Ja, så fungerar jag och det känns skönt att äntligen ha kommit till insikt. Inte en dag för tidigt.

Och nu undrar jag givetvis om det finns någon substans i dagens röriga tankebanor.

Just nu är det lite hektiskt på arbetsfronten så till alla mina bloggvänner som jag brukar titta in till vill jag bara säga att jag läser vad ni skriver, men har/har haft lite dåligt med tid att rafsa ner hälsningar, om jag inte vill ha en hjärtinfarkt. Och det vill jag inte.
Däremot vill jag säga hej till nya besökare. Har förstått att det är en del från trakten som har hittat hit, vilket är jättekul. För mig alltså. HJÄRTLIGT VÄLKOMNA!

För er andra, som undrar, kan jag meddela att blodtrycket, som jag fick kollat häromdagen, var alldeles utmärkt. Skönt, då kan jag jobba på ett tag till utan att behöva oroa mig. Och blir det inget mer strul, det vill säga fler utbrott på grund av ickefungerande bredbandsuppkoppling, galna trävaruhandlare eller Telia, ser jag fram emot en lagom hektisk vår och sommar.

I går var vi i Malmö och pussade på ett snorigt barnbarn. Vilken UNGE! Lika go och glad, trots feber. Jag är alldeles säker på att jag kommer att älska ihjäl den killen. Han är både söt OCH intelligent (en livsfarlig kombination, säger min man;-), trots att hans mamma ömt brukar konstatera:
– Han är inte särskilt smart den här lille tulten, men det gör ingenting, han är ju så chaaaaarmig.
Fast Maltes leende numera, när han ser oss, har övertygat mig om att hon har fel. Jag menar, hur smart är det att INTE vara kompis med sin farmor och farfar?
Jag tror bestämt att han har ärvt intelligensen av mig., lille Malte. Jag har ju inte min kvar...

Mitt hjärta var alldeles varmt när vi åkte hemåt i går kväll, därför att jag tycker att Hampus och Marie är fantastiska föräldrar. I synnerhet imponerar Hampus. Jag, som var med under hela hans uppväxt, är både glad och tacksam över att han överhuvudtaget ÖVERLEVDE sin barndom tillsammans med en sådan som mig.

En gång när han var sjutton/arton hörde jag honom förklara fenomenet kvinnor, för en kompis som inte begrep sig på det täcka könet. Alla Hampus samlade kunskaper sammanfattades i två meningar:
– Se alltid uppmärksam ut när en kvinna talar med dig och lyssna MYCKET NOGA på vad hon har att säga. Sen gör du precis tvärtom, då lever ni lyckliga i alla era dagar.

Vid närmare eftertanke har nog Malte ärvt intelligensen av sin far. Eller?:-)

Har glömt att visa min fina linklänning (den översta) som jag fick i julklapp av min man. Snacka om välgörande för figuren – den syns ju överhuvudtaget inte alls. I love it!

Halleluja, praise the Lord! Vi är online via bredband igen.
I måndags när signalerna försvann till vårt hus tvärnitade hela livet och tio minuter senare infann sig en fundamental, existentiell kris. Med ens var de stora livsfrågorna viktiga, som exempelvis ”Vad sjutton sysselsatte vi oss med innan nätet lade sig som en kokong kring våra aningslösa liv?”
– Vi läste betydligt fler böcker, mindes jag.
– Ja, och vi spelade spel oftare, svarade Jonas.
– Men vi tittade också mer på tv.
– I och för sig, fast vi pratade mer med varandra.
– Jo, och vi gick oftare på bio.
– Och umgicks mer med andra människor...

Vi är definitivt en internetskadad familj, jag och Jonas. En liten, nördig tvåpersonersfamilj, som gör nästan ALLTING på nätet, utom bygger hus, äter, går på toa och idkar sexuellt umgänge. Men resten av livet finns i en burk. I en uppkopplad låda. Jobb, umgänge (tack och lov orkar några få fortfarande med vårt byggtjat live), dagstidningar, telefonkataloger, kartor, fotoalbum, musik, spelhålor (Alfapet) det digitala postverket och butiker. ALLT finns på nätet.

Vår hyresgäst, Robban, som kom in på en fika häromkvällen, är för ung för att minnas hur det var tidigare. På den gamla goda tiden, innan man var internetförstörd. Fast vi satt ner kring köksbordet, öga mot öga, och pratade. En stund. Därefter slog vi på tv:n och vårt Playstation och spelade Buzz. Det går liksom inte att vara utan en bildskärm hur länge som helst. Robban vågade självklart inte vinna eftersom jag hotade med att vräka honom. Men jag har en känsla av att det blir andra bullar om ett tag, när han har bott in sig.

Vi gillar Robban. Han är en lättsam och trevlig kille, trots att han är en träningsnörd;-). Tänk, vad man kan hitta bra saker på Blocket:-) Han läser min blogg också, då och då (Hej, hej, Robban!), så självfallet var jag tvungen att fråga honom om blogg-Leena känns som samma person som hyresvärds-Leena, eller om jag möjligen uppfattas som knäppare på bloggen. Galenskaperna serveras ju i mer koncentrerad form här. Inbillar jag mig.
Gissa om min självbild fick sig en allvarlig törn när han svarade:
– Jag skulle nog vilja påstå att du känns betydligt lugnare och mer strukturerad i bloggen. Som om du håller tillbaka din personlighet lite.

Jisses! Jag som är rädd att den som läser min blogg kan uppfatta mig som lite galen och inte som den jag verkligen är: lugn, återhållsam, försiktig, timid, ödmjuk, blygsam och sävlig. På gränsen till tråkig.

Äh, han är uppenbart ingen människokännare, den gode Robban;-)

I måndags försvann vår bredbandsanslutning. Ringde supporten (som lät som en valiumpåverkad robot) 14 gånger (fram tills idag) och uppgav mitt telefonnummer varje gång. Idag åkte en tekniker ut för att kolla felet (man är inte särskilt högprioriterad på landet), ringer mig på mobilen när han står vid kopplingsskåpet och påstår att det inte är något fel. När han rabblar vårt telefonnummer har det plötsligt förvandlats till ett annat.
- Jaha, säger dumhuvudet. Då får du ringa din bredbandsleverantör igen och be dem lägga en ny felanmälan för då har de gett mig fel nummer.
- Menar du på fullt allvar att DU inte kan ringa dem nu när du står vid kopplingsskåpet? Måste jag ringa IGEN och eventuellt vänta upp till 72 timmar IGEN?
- Ja, så är det. Det är inget jag kan göra något åt, jag har en arbetsorder här och jag kan inte hjälpa att det är fel telefonnummer. Det måste DU ta med din leverantör.

IDIOT, IDIOT, IDIOOOOOT!!

Jag lovar, jag kunde slagit av den dumme f-n på mitten! Hur kan man anställa en människa som lämnar hjärnan hemma (om han överhuvudtaget har någon) när han åker till jobbet. Som uppenbart inte har tänkt en självständig tanke i hela sitt yrkesverksamma liv. Jeeeeeeesus!!
Det var lönlöst att prata med puckot. Istället skällde jag i 30 minuter på den valiumpåverkade roboten på supporten. Och jag gav honom inte en chans att svara eftersom jag inte drog efter luft en enda gång. Sen slog jag igen mobilen, ringde läkarstationen och bad om en tid för att kolla blodtrycket (sant) och tog en huvudvärkstablett. Då ringde roboten upp, bad om ur ursäkt för att han hade gjort fel och bjöd på en månads gratis surf. Hyggligt, men det hjälper föga med 200 spänn i kompensation, när man som jag har stora delar av yrkeslivet på nätet.

I eftermiddags körde jag och Jonne till Onoff och fixade en dongel och ett mobilt bredbandsabonnemang. Problemet är att vi har så dålig täckning här att jag får sitta helt stilla i ett hörn i garderoben eller på toaletten (med en bärbar dator) annars kopplar det ur. Och det funkar bara på halv styrka.
Men jag har åtminstone kunnat läsa och svara på mejl. Och gnälla här. Nu ska jag sträcka på benen, då kopplar det garanterat ner.......


 

Diskmaskinen har gått sönder och för en stund sedan bestämde Jonas sig för att laga den eftersom det tar ytterligare en månad eller två innan vårt nya kök kommer. Hade vi varit det minsta känsliga hade vi troligen spytt när han drog ut maskinen ur köksinredningen och vi upptäckte ett av mössens tillhåll. Man kan undra om de går på ecstasy eftersom de partajar, äter och skiter på samma ställe. Usch, sicka små äckel! Ingen stil alls!

Det är troligen försent att varna känsliga tittare. Sorry!
Och vi som har beställt TVÅ nya diskmaskiner. Måste erkänna att jag börjar fundera på att byta köksinredning vartannat år...

Min älskling, Sven-E, har återvänt hem efter drygt åtta månader. Hurra! Och Fläskiga Fläckis är sur. Avundsjukssur eftersom jag bara kelar med Sven-E. Hurra! Den förlorade sonen har återvänt. Äntligen är ordningen återställd.

Sven-E (heter Sven-Erik när jag är sur på honom) kom till oss för sju år sedan, som källing, då min kompis, Eva, hittade honom. Troligen hade någon slängt ut honom att klara sig själv och han var knappt 15 centimeter lång när han snubblade ut ur buskaget utanför Evas dörr. Som tur var kunde inte Eva ta hand om den lille svartvite ulltussen, men det kunde vi. Visserligen hade vi redan Gustav på den tiden, men han accepterade snabbt nykomligen (Gustav blev 15 år och sprang till katthimmelen för fyra år sedan).

Sven-E har alltid varit mycket speciell. Han är min katt, kelar inte med någon annan (det tog flera år innan Jonas fick mysa med honom) och han avskyr okända människor och höga ljud. Han klöser aldrig inomhus, skriker inte som Fläckis, rivs aldrig, sover alltid bredvid mig (och ger mig ALLTID jordloppor på sommaren), dreglar som ett spädbarn när man kelar med honom, spinner som en skördetröska och snarkar som en gammal sjöman när han sover.

När vi flyttade till Tosteberga trodde Sven-E garanterat att han hade dött och kommit till himmelen. Ååååh, vad han njöt av landet, att springa omkring på åkern, fånga möss, sorkar och att jaga fasaner. Sen började ombyggnaden i april, vi fick Tok-Fläckis ungefär samtidigt och plötsligt en dag, någon vecka senare, var Sven-E borta. Puts väck! Trots att jag trodde att räven hade tagit honom gick jag ändå ut och ropade på honom med jämna mellanrum, i flera veckor: "Sven- Eeeeeeee, kom till MAMMAAAAAAAA!" Men han var borta. I nästan tre månader tjatade jag dagligdags om min katt. Och grät. Blev mer och mer övertygad om att det var Fläckis som var skälet till att han drog. Jag menar, hon kan ju till och med få OSS att fundera på att flytta....eller emigrera. Sen, en solig julidag, satt Sven-E plötsligt utanför dörren igen. Full av fästingar. Och när det kommer till dessa äckelkryp är det bara matte och husse (helst husse) som gäller. De enda som tillåts plocka bort ohyran.

Herregud, vad jag fjäskade. Gav honom färsk fisk, grädde, filmjölk, youghurt, ja allt som jag kunde komma på att han gillar. Och jag kelade. Kel, kel, kel. Men icke. Dagen därpå drog han igen. Som en avlöning. Och sedan dess har vi inte sett till honom, förrän i torsdags morse. Stor och fin satt han där, på bordet på baksidan och kollade in genom fönsterpartiet. När jag öppnade dörren gick han in och direkt till matskålen. Sen nosade han hej på Fläckis, kröp ihop i sin hörna i soffan och somnade.

Och han är kvar. Han går ut då och då, för att fånga en mus eller uträtta sina behov, men han kommer tillbaka. Och han sover i min säng. Spinner som en skördetröska och snarkar som en berusad sjöman. Överhuvudtaget är han precis likadan som innan han stack i våras. Min älskling. Måtte han nu bara stanna.

De som känner mig eller har följt bloggen vet att jag gillar återvinning och att jag är ett stort fan av blocket.se, kompanjonen.se, ja, nästan alla sajter som säljer second hand. Intresset för att ta över andras "skit" föddes under studieåren. Dels för att det som ensamstående morsa var fattigt att leva på studielån och plugga 40 mil hemifrån, (Fattig var efternamnet, Lus förnamnet), dels för att jag upptäckte att jag faktiskt tyckte att det var kul. Lite sport, att hitta bra grejer till vettiga priser.

Jag hade kunnat säga att det började med ett miljöintresse, men det vore att ljuga då fattigdom var drivkraften. Miljötänket kom inte förrän mycket senare och är, ska erkännas, långt ifrån fullgott. Eller, låt mig formulera det så här istället: Tänket är det egentligen inget fel på, det är handlingarna som ibland är bristfälliga.
Hur som haver drev armodet mig till second hand-butikerna under studieåren och jag var, tack vare dem, en snygg student. Överårig, eftersom jag inte började plugga på "riktigt" förrän jag var 32, men snygg. Eller, nåja, snyggt klädd i alla fall. Numera handlar jag sällan kläder på second hand, även om det händer, däremot köper jag gärna "hårdvaror" som andra ratar. På så sätt sparar jag pengar samtidigt som jag inte behöver ha dåligt samvete för världens sopberg.

De senaste fem åren har jag köpt tre soffgrupper, två bilar, två antika skåp, sex fåtöljer, två köksbord, åtta matbordsstolar, ett bubbelbadkar samt enkupiga lertegelpannor till hela taket på vårt förra hus. I love Blocket!



Jag kollar sällan under fliken "Köpes". Inte för att jag är en hamster som aldrig gör mig av med någonting, utan för att jag är så intresserad av det folk vill sälja att jag nästan aldrig har tid. Men ett par veckor innan jul fick jag en stund över och det första jag såg var en annons om boende. En kille som skulle jobba tillfälligt och sökte bostad, rum eller lägenhet under knappt fyra månader, i eller omkring Bromölla.

Jag minns när jag projektjobbade första året på SVT i Umeå, med relationsprogrammet Tango. Hur glad jag blev över ett rum på ovanvåningen hemma hos Birgitta och Arne. Och hur kul det var att lära känna dessa båda härliga, udda individer. Samtidigt var oron ganska stor innan, över att inte hitta ett acceptabelt boende innan anställningen började.
Med den erfarenheten (plus att vi är lite udda, vi också:-) drog jag så klart iväg ett mejl till den här Robert, som kom och kollade på stugan, gillade vad han såg och flyttade in. Idag. Hur kul som helst!

Vi bjöd vår 25-årige, jättegullige, hyregäst på middag och kaffe när han kom från jobbet (jag känner mig nästan lite mammig igen), sen spelade vi Buzz på vårt Playstation innan han mätt, glad och belåten drog sig tillbaka till sin lilla bostad på baksidan av vårt hus. Där sitter han nu och distanspluggar vid sin dator (hoppas jag sannerligen;-) och trivs, säger han.
– Efter att ha bott i studentrum, i rum som små garderober och i kappsäck, känns er stuga som världens SPA.

Synd att vårt bubbelbadkar från Blocket inte får plats där ute.....

Pratade med Kent på Icopal i morse, företaget som ska spruta lösullsisolering på vår vind (det blev billigare att anlita dem än om Jonas själv hade gjort det. Annars hade han självfallet gett sig på det också. Fattas bara annat:-) och de har inte tid att komma förrän vecka fem! Åh, så trist! Å andra sidan sade han till mig att de har mycket att göra, redan första gången jag ringde honom i mitten av december, så jag hade mina aningar. Men han lovade att om de fick några återbud eller ändringar skulle de sticka emellan med vår vind.
Det är inte hela världen, även om det är trist med tanke på kylan på ovanvåningen. Nu får Jonas istället behålla extratröjan på medan han monterar upp takgipsen. Och ha fullt blås på byggfläkten.

I går var vi på middag hos våra goda vänner, Lena och Kenneth, och åt en suverän pastaröra med räkor, ruccola och massor av permesan. Mmmm, så himla gott! Till efterrätt fick vi amerikans chokladkaka som söta dottern, Cornelia, bakade under tiden vi andra umgicks över ett (hm..) glas vin, framför brasan i vardagsrummet. Ack, så god kaka, för att inte tala om vacker, men oj så mäktig. Jag orkade bara hälften, men är man gift med en chokladälskare av högsta rang finns aldrig anledning till oro. Jag hann inte ens se när bakverket försvann från min tallrik.
Undrar om dagens huvudvärk beror på räkorna eller på vinet och den fantastiskt goda päronkonjaken. Eller en blandning. Oavsett vad var det definitivt värt det. Tusen tack, sötnosar!

Nu när julen (snart) är över är mina hyacinter som vackrast. Och de doftar!



Jonas och hans 20-årige systerson har sedan i går morse (borträknat från middagspausen hos Lena och Kenneh) satt plast och gles i taket på ovanvåningen. 200 kvadratmeter som är färdigt om ett par timmar. De där två arbetar som värsta raketerna tillsammans, ändå noggrant. Nästa vecka ska vinden isoleras med 400 mm stenull.

Någon undrade om det inte kunde bli för "rutigt" med mitt förslag om svart fog till den vita kakeln som Jonas gillar. Så jag testade att photoshopa och tror snarare att det kan bli lite fräckt till våra svarta vitvaror. Dessutom praktiskt eftersom eventuell smuts aldrig syns (eventuell, ha ha ha, vad jag är rolig).
Ovanför ekhyllan blir det liggande, vitmålad råspont.

Har sett att många bloggare summerat förra året men kände att jag för egen del bara orkar nämna några av de saker jag inte har skrivit om tidigare, resten finns ju att läsa under Arkiv. Därför följer här endast en kort tillbakablick på 2008 – året då vårt bygge startade. Kompromissernas år. Ömsesidiga eftergifter som startade redan 2007 då jag bestämde mig för att jag ville flytta till Tosteberga, medan Jonas sa NEJ. Med stora bokstäver. Huset byggdes av hans föräldrar 1968 och marken har funnits i familjens ägo ännu längre. Jonas har ägt allt sedan början av 1990-talet, men hade ingen lust att flytta tillbaka. Inte förrän jag föreslog att vi kanske kunde bygga om, och på. Då vaknade han.

Den första januari 2008 hade vi bott här i fem månader. I ett hus som stank av fukt och mögel när vi kom hit. Innan vi flyttade in grävde Jonas upp golvet i förrådet (gjuten platta), isolerade och gjöt ner en värmeslinga. Någon hade en gång i tiden lagt golvreglar direkt mot plattan, under mattan, vilka hade börjat mögla. Tro fan det. Som tur är har vi vänner både på Anticimex och på LB-hus, som kunde rådfrågas.

När förrådet var fixat kröp Jonas ner i grunden, bland möss och spindlar, och tillbringade ett par dagar med att plocka ur allt gammalt byggbråte ur marken, plastade in hela torpargrunden, stängde alla ventiler samt ställde ner en supereffektiv krypgrundsavfuktare. Trots detta försvann inte doften av "gammal sommarstuga" så vi inhandlade ett ozonaggregat, som neutraliserar dålig lukt. Denna gör ett formidabelt jobb och får stå kvar tills allt gammalt material på första våningen är utbytt, såsom golv, väggar och isolering. Dessutom ska Jonas dränera runt hela huset (han har gjort halva) och sätta platonmatta mot grunden.

Redan i maj 2007, när vi bestämde oss för att flytta hit, började jag att skissa på hur huset skulle kunna se ut med ytterligare en våning. Ritningsförslag som stöttes och blöttes, vändes och vreds i otaliga upplagor. Jonas var och är skittrött på mig ibland (även om han inte säger något), vilket inte är särskilt konstigt eftersom jag under resans gång regelbundet "intervjuar" honom för att försöka luska ut vad han egentligen gillar för stil/stilar. Frågor, frågor och åter frågor.
Det är ju inte bara jag som ska leva och trivas här och även om han säger att han har fullt förtroende för min smak vill jag att han ska känna att huset och stilen, både ute och inne, passar även honom. Och Jonas säger vad han tycker när han blir tillfrågad. Som exempelvis när han klargjorde att han tycker att spröjs i fönster förstör utsikten. Själv älskar jag spröjs.

Däremot var han till en början inte lika lyrisk som jag över järnvitriolad fasadpanel, men nu när den är på plats är han överförtjust. Lika glad som jag är för våra stora fönsterpartier, utan spröjs. Vi har kompromissat en hel del under resans gång och fönster och klädselpanel är bara ett par av de saker vi har haft diskussioner kring. Förutom att jag har velat tillfredsställa oss båda – samtidigt inte få en förvirrad och i mitt tycke smaklös stil – vill jag även att huset ska passa in i omgivningen. Och slutligen måste allt passa vår budget. Därför tog det nästan ett helt år innan vi var överens och ritningarna var klara.


Det enda som återstår är att klä in stugan i järnvitriolad panel och lägga shingel på taket, sen matchar den huset:-)



 

Gott nytt år på er!

Byalaget i Tosteberga har startat vad de hoppas ska bli ett årligt återkommande evenemang, en nyårs(dags)vandring, som marknadsfördes under rubriken "Välkomna att gå ner jul– och nyårsmaten". En vandring där byborna i gemensam trupp promenerar genom byn till "täppet" (naturreservatet Tosteberga ängar), förbi ett par gårdar och slutligen till hamnen. En runda på uppskattningsvis nästan fyra kilometer. Bra idé, nyttig och trevligt med lite samkväm. Fast i hamnen hade de arrangerat grillad korv, kaffe och läskförsäljning. Jag vet inte hur smart jag tycker att det var, dels med tanke på att man skulle promenera bort maten, dels med tanke på de senaste årens alla kolhydratlarm. En GI-fralla med ost (eller skinka) och en kopp kaffe till de vuxna och varm choklad (gjort på riktig kakao) till barnen, hade enligt mitt sätt att se det varit betydligt hälsosammare. (Tips till nästa år, Åsa. Du sitter ju i styrelsen:-)

Hur som haver är idén strålande, det tråkiga var att vi inte var hemma. Årsskiftet firade vi tillsammans med våra köksleverantörer, Jan och Birgitta, i Sölvesborg. Vi åt gott (hummer och kungskrabba), drack gott (allt möjligt, förutom den äckliga champagnen. Brrr!), spelade spel och förlorade, tittade på när Janne och hans son sköt fyrverkerier, kramades och hurrade in det nya året, spelade mer spel och förlorade återigen, diskuterade livet, och strax innan fyra i morse slocknade vi.
Efter en lång brunch och ett besök hos våra hyresgäster hann klockan bli över tre innan vi var tillbaka i Tosteberga, idag, så årets nyårsvandring fick bli på tu man hand istället. Vi tog kameran och gick ut på täppet, som gränsar till vår vik, och än en gång svor jag över det faktum att jag ännu inte kommit till skott att köpa ett nytt objektiv, ett tele. Skit!