Jonas håller på att installera toastol, handfat och dusch i Solvändan – ett av gästrummen på bottenvåningen – och det luktade skit i hela huset i morse. Vi har haft danska B&B-gäster här sedan i söndags, men de led inte nämnvärt då de steg in i matsalen för att äta frukost. Kan bero på att jag hade stängt dörren och tänt 10 värmeljus med kaffedoft för att förvilla.



Tog den här bilden i matsalen för ett par dagar sedan. Härlig att titta på i förmiddags när det HAGLADE utanför. Fast för ögonblicket har solen återvänt. Det blåser visserligen halv storm ute, men västligt. Det betyder att vi har helt lä här. Underbart!




I korridoren utanför gästrummen på bottenplan fattas nu (bara) spotlights på skena i taket, lång matta, tavlor på väggarna och namnskyltar utanför rummen – Solvändan längst in och Gullvivan närmast kameran. Båda rummen med brand– och ljudisolerade, tjocka dörrar. Längst ner i bild syns dörren till handikapptoan.

 

 

Fick en utmaning av en lika överrörlig person som jag, nämligen Helen.


Mina svar kommer här:


1. Vilket är ditt favoritord?
Malte.


2. Vilket är absolut inte ditt favoritord?
Räkningar.


3. Vad får igång dig kreativt, spirituellt eller känslomässigt?
Människor, projekt och motgångar.


4. Vad får dig på dåligt humör?
Hunger.


5. Vilken är din favoritsvordom?
Men vad i helveteeeeeeeee!!


6. Vilket ljud eller buller älskar du?
Storstadsljud, fågelskrik och bilar som kör in på vår gårdsplan.


7. Vilket ljud eller buller avskyr du?
Storstadsljud & fågelskrik.


8. Vilket annat yrke än ditt eget skulle du vilja testa?
Partiledare för SD...och ändra hela deras partiprogram.


9. Vilket yrke skulle du definitivt inte vilja prova?
Handläggare på migrationsverket.


10. Om himlen finns, vad skulle du vilja höra Gud säga när du kommer till pärleporten?
–Men hallå tjejen! Nu ska du äntligen få återse din pappa, sen kan ni två dansa quickstep och foxtrot så länge ni vill. Här uppe är han fortfarande bara 44 – betydligt yngre än du själv - och här finns ingen risk alls för att hans hjärta inte ska orka. Detsamma gäller ditt, så dansa på ni bara.

Att vara mobil betyder att man är rörlig. Att vara hypermobil betyder att man är överrörlig.

Kan man böja lillfingret 90 grader bakåt och vrida tummen ned mot underarmen, utan att det gör ont, är man överrörlig.

Inte mina händer, men kunde varit

 

Kan armbågen liksom knäleden böjas åt "fel" håll är man också överrörlig.
Kan man böja sig åt sidan så att armhålan passerar ryggens mittlinje eller lägga handflatorna i golvet när man lutar sig framåt med raka ben, är man också överrörlig. Eller ett väldigt litet barn.

Jag har varit överrörlig i hela mitt liv och vridit tummar, armar och ben åt alla håll och kanter, utan problem.
Men för något år sedan förklarade en läkare att "När hypermobila personer blir äldre får många värk och ont i sina leder, så du ska vara försiktig."

Förutom att jag fortfarande sitter med benen i kors på min kontorsstol gör jag sällan några andra "dumheter" längre. Bortsett från det jag gjorde i början av augusti när jag hämtade min kompis, Karina, på Sturup, då hon kom för ett par dagars visit.

På hemvägen körde vi via Österlen och tog en fika på Olof Viktors bageri. Solen sken och livet var ljuvligt, åtminstone tills vi kom att tala om att både jag och min son är överrörliga.
– Vad då "överrörlig"? Hur är man då? frågade Karina.
– Sån här, sa jag och drog snabbt och hårt tummen mot armen.
Fast gammal och glömsk drog jag åt fel håll. Titta på bilden ovan och föreställ dig tummen på andra sidan istället, dvs mot armens framsida. På det hållet är knappast NÅGON överrörlig. Om man inte har brutit handleden eller tummen, vill säga.

Jag funderar fortfarande på hur jag tänkte...

Så....I nio veckor har jag heroiskt (men idiotiskt) levt med en smärta som nästan fick mig att svimma varje gång jag stötte emot tummen. Typ 2 000 gånger om dagen.
– Men du måste GÅ TILL DOKTORN! tjatade Jonas. I nio veckor.
– Men begriper du inte att jag inte KAN gå till doktorn, det är fullständigt uteslutet! Och skämmigt! Hon kommer först att skriva ut senilpiller, sen skratta ihjäl sig, gnällde jag.
I nio veckor.

Men när Jonas berättade att han vaknade av att jag grät av smärta i sömnen, då kröp jag till korset. Jag vill ju inte störa min käre makes nattsömn;-)

– Med 90 procents säkerhet Morbus de Quervain, sa Karin på vårdcentralen, skrattade riktigt länge och satte sedan på mig en tumskena som på stört gjorde mig handikappad på riktigt, även om det är himla skönt att inte kunna röra tummen och på så sätt slippa smärtan.

Men testa att exempelvis föna håret utan att röra på tummen. Det har jag gjort och det funkar dåligt kan jag berätta. Därför kommer jag att se ut som en golvmopp i huvudet, åtminstone tre veckor framåt.

Men det gör inget, den ofriserade utsidan speglar bara insidan.

 

 

 

I fredags kväll blev vi så äntligen klara med matsalen på bottenvåningen och just som våra danska helggäster, Per och Ziga, kom inrullande på gårdsplanen strax innan klockan åtta drog jag det sista tagen med golvmoppen. Åååååh, så skönt!
– Gud, vad fint! utbrast de unisont, när de blickade in över det våta golvet. Vi ser verkligen fram emot att sitta här i morgon bitti, spise vores morgenmad og titta ut över havet.

Jag var mer än nöjd när jag kröp till kojs men inte fullt lika tillfreds när jag sju timmar senare steg in i matsalen och upptäckte att jag hade glömt putsa fönstren. Det var inte så att jag hade glömt putsa dem sedan i somras, näää, jag har ALDRIG putsat dem sedan de kom upp för två år sedan, så gissa hur tjockt byggdammet var. Typ tillräckligt för att inte se ett skit utanför.

–Men Leena, det gör inget. Solen skiner så mycket att det bara är skönt att slippa den, ljög det gulliga paret i ett försök att trösta mig, när de anlände för att spise sin morgenmad.

Tur att jag kan skratta åt min egen idioti, annars hade jag förmodligen gråtit ihjäl mig vid det här laget:-)

Nåja, fönstren putsade jag ett par timmar senare och sen var jag nöjd. Igen.

Vi har hela huset fullt av musskrämmor och musdödare nu för tiden, i alla former, och det är värsta motståndsrörelsearbetet inomhus vid den här tidpunkten på året:

Elektroniska musskrämmor i var och vartannat rum, som sänder ut ett högfrekvent ljud som ska stressa alla gnagare så att de genast lämnar eller undviker platser där ljudet finns. Ljudet ska inte påverka människor, hund och katt.

Efter att ha börjat följa tv-serien The Event och samtidigt lyssna på Jonas dagliga gnäll om att ljudet från musskrämmorna skär i öronen på honom har jag bestämt mig för att jag bara MÅSTE kolla hans DNA-uppsättning...

 

Våra manuella mördarmaskiner gör så gott de kan...om vi inte matar dem för ofta;-):

 

ÄNDÅ hittade jag en liten förskrämd musjäkel i soppåsen i morse.

Nu är det ta mig fan krig på allvar!

Nu har vi satt in ett kök även på bottenvåningen så att B&B-gästerna får en egen matsal (de som inte vill äta frukost med oss). Kom över ett restparti kakel/klinker som jag fullständigt äääälskar. Jonas däremot svär så det osar eftersom det tydligen är hårdare än granit.

Ja ja, men snyggt blir det;-)