:-)

I drygt fem år har jag, som tidigare i livet alltid haft plåtmage, lidit av långvariga perioder av magont, flera gånger om året. Och varje gång har jag lyckats härda ut upp till fyra, fem månader innan jag har gått till doktorn. I fjol hade jag en fyramånadersperiod i början av året och två kortare under hösten.
Och i år har jag hittills haft ont i snart tre månader och knaprat Omeprazol (typ Losec) morgon och kväll, utan några nämnvärda förbättringar.
– Troligen stress, säger förståsigpåare, som inte lyssnar när jag säger att jag är inte ett förbannat dugg stressad när det magonda dyker upp och sprider sig bakåt, upp mellan skulderbladen – och stannar där som molvärk – men att jag troligen BLIR av att ständigt plågas. Jag menar, förra gången bröt det ut efter en härlig spakväll med tjejkompisarna och hur stressande är det att guppa omkring i 36° varmt vatten i fyra timmar för en som obehindrat flyter som en kork på fläsket, kan simma och dessutom INTE har vattenskräck?

Förra veckan läste jag i världens största medicinbok (www) att bakterien Helicobacter pylori orsakar magsår och att den måste förintas med bland annat antibiotika, annars får man tillbaka sitt sår i tid och otid (Bakterien upptäcktes 1983 av de australiensiska forskarna Robin Warren och Barry Marshall och renderade i Nobelpriset i medicin 2005).

Utan handlingsförlamadgen kastade jag mig naturligtvis genast på telefonen och ringde läkarstationen för att fråga om de (av alla avförings- och blodprover som har tagit genom åren) någon gång har testat om jag kan tänkas lida av en magsårsinfektion som är orsakad av bakterien Helicobacter pylori.
Nä, det hade de så klart inte.

Jag krävde blodprov i onsdags och provsvaren skulle komma den här veckan, men när jag idag kom till apoteket för att hämta ut nya Omeprazol hade min läkare även ringt in (eller hur det går till) recept på tre olika mediciner, inklusive antibiotika, mot  H e l i c o b a c t e r  p y l o r i.

Idag måste man banne mig vara både frisk och påläst för att orka vara sjuk.