I förrgår kväll spratt det plötsligt till i penselarmen (tur att det är höger eftersom den vänstra fortfarande är i skena) och suget efter att skapa en riktigt fin jultavla blev så stark att jag inte ens hann ner till undervåningen, där staffliet står, utan helt sonika lade upp en duk på köksbänken och började måla.

Det var tur att jag lade plast under tavelduken, men onödigt med förkläde för redan efter fem minuter var det färg överallt...på mig. I vanlig ordning. Jag har ingen finmotorik what so ever när jag målar. Alltid mer färg på mig än på duken. Ganska pinsamt egentligen, därför tänker jag inte berätta om den där gången då jag målade en vägg, klev ner från stegen och satte ena foten i en femlitersspann med färg (och höll samtidigt på att bryta tårna eftersom hålet på en femlitersspann inte är större än skostorlek 36,5 och jag är en 38:a).
Som sagt, alltför pinsamt att återge i detalj.

Jonas somnade på soffan i tv-rummet under tiden som jag skapade och just som jag hade hängt upp tavlan, vid tvåtiden på natten, kom han yrvaket ut och tittade.
– Fin, va? fiskade jag. En jultavla!
– Fin!? sluddrade han klentroget och gäspade. Den är ju fullständigt hysterisk!
– Tycker inte JAG, replikerade jag tjurigt, djup sårad i min känsliga konstnärssjäl.
Det är ju fan att små barn och halvsovande män (åtminstone min) alltid ska vara så förbannat ärliga.

Jonas suckade trött, sade godnatt och begav sig mot sovrummet.
Jag hade hängt upp tavlan ovanför det gamla skavda skåpet och förstod egentligen vad han menade. Just där blev intrycket rätt hysteriskt.

– Men duuuu....om jag hänger den någon annanstans, mot något renare....då blir den säkert mycket finare. Tror du inte det? ropade jag mot hans rygg.
– Nä! Den är hysterisk.
– Tack snälla, snälla, snälla älskling, tjoade jag glatt!

Han vände sig om och stirrade.
– För vad?
– För att du hjälper mig att utvecklas i mitt skapande.
Han log rart.
– Då tar du alltså ditt förnuft till fånga och målar ett nytt motiv?
– Nä!
– Nähä..?
– Nä, just det. Jag gillar tavlan. Istället döper jag den härmed till En hysterisk julklapp till min älskade.
– Godnatt, sa min trötte make då och gick till sängs.


Jag är helnöjd. Jag har ju lyckats måla en tavla som väcker känslor.

Ogillande är också en känsla.

Oj, vad jag målar just nu. Vete sjutton vad som har tagit åt mig, men kul är det. Funderar allvarligt på att ta en kurs eller två och lära mig något också istället för att bara kludda. Lite tekniska kunskaper skadar aldrig. Egentligen borde jag slipa och måla väggar på ovanvåningen istället för att snöa in på tavlor, men det är inte alls lika kul att måla väggar. Fast jag ska ta mig samman nu och skärpa till mig...vilket inte blir särskilt svårt eftersom jag har slut på dukar.

I går lade jag sju timmar på himmel och hav (och tror att jag måste lägga ett par till på molnen), i morse två på en tjock fiskmås. En frihandsmås...vilket syns mer än väl. Man kan enkelt konstatera att någon djur– och naturmålare lär jag aldrig bli. Men det var roligt att försöka. Och Jonas lär nog se vad det föreställer när han kommer hem från Malmö i kväll.